Forskningsresultaten inom KBT är otvetydiga

Tomas Eriksson påstår att vi [1] vilseleder opinionen när vi hävdar att KBT har ett starkt vetenskapligt stöd och är en effektiv behandlingsmetod vid de tillstånd som omfattas av regeringens rehabiliteringsgaranti.

Vi har kommit fram till samma slutsatser som Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) gjort i sina utförliga rapporter om evidensbasen för olika former av behandling vid depression [2], ångestsyndrom [3] och smärta [4]. Om vi vilseleder opinionen så gör SBU det också.

Eriksson ställer tre frågor. Den första gäller vårt »påstående att KBT skulle ha stark evidens som effektiv behandlingsform för lindrig eller medelsvår ångest, depression eller stress«.

Att redovisa alla originalstudier, som Eriksson anser att vi ska, skulle kräva ett stort antal sidor enbart för referenslistan. En av oss (Öst) gjorde en systematisk översikt och ­metaanalys av randomise­rade studier vid ångestsyndrom hos vuxna per maj 2008 [5] och hade då funnit 432 studier publicerade mellan 1966 och 2008.

Den största databasen över psykologiska behandlingsmetoder vid depression [6] innehöll per maj 2007 hela 149 randomiserade studier. I den mest stringenta metaanalysen av KBT vid ångestsyndrom har Hofmann och Smits 2008 [7] inkluderat enbart placebokontrollerade randomiserade studier (27). De fann att effektstorleken var 0,73 över alla ångestdia­gnoser och varierade från 0,35 för paniksyndrom till 1,37 för tvångssyndrom.

Den andra frågan gäller »huruvida KBT är en effektiv metod för att få långtidssjukskrivna som lider av de nämnda sjukdomarna att återgå i arbete«. Fokus för behandlingarna har varit patienternas symtom och bristande livskvalitet, och mera sällan har mätning av sjukskrivningsgrad och arbets­oförmåga utförts, vilket gör att det finns mycket mindre data på detta område.

Vi har dock inte heller i vår artikel påstått att KBT är evidensbaserad för att minska sjukskrivning och arbetsoförmåga, det är ett antagande som görs i avtalet mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting.

Den tredje frågan som Eriksson tar upp är att »utövarna av KBT måste ha en lång utbildning«. I majoriteten av de randomiserade studier som ligger till grund för att KBT är evidensbaserad för de aktuella störningarna är det psykologer med KBT-inriktning som utför behandlingen. I svenska KBT-studier har vanligtvis psykologer eller psykoterapeuter ingått som behandlare. Slutsatsen är alltså att KBT för ångest, depression och smärta är evidensbaserad när metoden har utförts av psykologer eller psykoterapeuter med utbildning i KBT. Det går inte att från dessa studier generalisera till behandlingar som utförs av personer som har betydligt mindre utbildning. Det finns en metaanalys [8] av 36 studier som visar att tränade terapeuter får bättre resultat i sina terapier, även om effektstorleken är måttlig.

Tomas Eriksson må vara »sedan många år skeptisk till psykoterapi som behandlingsform«. Det är dock en inställning som inte stöds av de vetenskapliga resultaten på området.