Vårdetik i livets slutskede angår alla

Häromveckan deltog jag i en konferens om etik kring beslut i livets slutskede, arrange­rad av Centrum för forsknings- och bioetik vid Uppsala universitet i samarbete med Läkartidningen. Ämnet är som bekant aktuellt, och många lockades till detta tvärprofessionella möte om skärningspunkten mellan filosofins teori och medicinens praktik. Vad är ett outhärdligt lidande och en bra död? Hur upplever individen sin egen dödsprocess och hur uppfattas den av anhöriga som också brottas med sin egen sorg? I vilken grad kan autonomi och livskvalitet bevaras ända in i slutet?

Nina Rehnqvist, ordförande i SBU, talade om de olika beslutsnivåer som har direkt eller indirekt inflytande över vården i livets slutskede. Riksdagen stiftar lagar, Socialstyrelsen utarbetar föreskrifter, och slutligen kan riktlinjer författas av experter i exempelvis Läkare­sällskapets regi. Det som slutligen utvecklas till praxis i sjukvården behöver bottna i alla dessa nivåer. Kort sagt, medicinska insatser måste vara förenliga med gällande regelverk.

De flesta människor avlider i vården, och sjukvårdspersonal är värd stor respekt för sin kunskap om och erfarenhet av människor i svåra situationer. Bra vård i livets slutskede vilar på ett gott medicinskt hantverkskunnande om hur svårt sjuka och deras närstående behandlas och bemöts.

Under våren har det förts en högljudd debatt om rätt och fel när det gäller vården i livets slutskede. Palliation har varit ordet på mångas läppar. Även om döden ingår i vårdens vardag är det viktigt att inse att såväl medi­cinen som filosofin gagnas av att diskussionen flyttat in i det offentliga rummet. Synen på döendet, som en del av livet, handlar om att ta ett större grepp om en av de svåraste av frågor. Om regelverket som omgärdar livets slut behöver revideras är det därför nödvändigt med en stark förankring i det allmänna rättsmedvetandet.