Schizofrenins samband med våldsbrott ifrågasatt

Samhällsdebatten om våldsbrott, särskilt s k vansinnesdåd som de i Åkeshov och Gamla stan i Stockholm 2003, fokuserar ofta på för­övarnas psykiska sjukdom och den psykiatriska vårdens (eller bristen på) eventuella del i det som inträffat. Den psykiska sjukdomen, när den förekommer, antas ofta ha orsakat våldet. I Sverige prövas också sådana eventuella samband vid rättspsykiatriska undersökningar av personer som begått brott under misstänkt påverkan av en allvarlig psykisk störning. Tidigare forskning har funnit att personer med psykossjukdomen schizofreni tycks ha ökad risk för våldsamt beteende. Det har dock varit oklart om våldsbenägenheten verkligen beror på schizofrenisjukdomen i sig eller på andra faktorer, som missbruk och beroende av akohol eller droger.

I en ny epidemiologisk studie från Karolinska institutet och Oxfords universitet, den hittills största inom området [1], länkades uppgifter om slutenvårds­episoder från Socialstyrelsens patientregister och våldsbrottsdomar från Brottsförebyggande rådet. Våldsbrottsligheten bland drygt 8 000 personer som diagnostiserats med schizofreni under perioden 1973–2006 jämfördes longitudinellt med våldsbrottsligheten hos en kontrollgrupp om 80 000 personer ur den allmänna befolkningen.

Bland personer med schizofreni och missbruk hade 28 procent dömts för våldsbrott under uppföljningen jämfört med 8 procent av dem med schizofreni utan missbruk. I normalbefolkningen hade 5 procent dömts för våldsbrott. Procentsiffrorna motsvarar 4,2 gånger högre risk för våldsbrott bland dem med schizofreni med missbruk och 1,2 gånger högre bland dem med schizofreni utan missbruk. Slutenvårdsdiagnoser beträffande missbruk och beroende var samtidigt betydligt vanligare bland personer med schizofreni; 25 procent hade någon gång vårdats för alkohol- eller drogmissbruk jämfört med 2 procent av kontrollerna. Detta kan tyda på att vissa individer har ökad sårbarhet för både schizofreni och missbruk eller att schizofrenisjukdomens svåra symtom leder till s k självmedicinering.

Vi studerade också icke-schizofrena syskon till individer med schizofreni. Dessa hade klart oftare begått våldsbrott än personer i den allmänna befolkningen utan någon motsvarande ökning av missbruksförekomsten. Detta tyder på en familjärt ökad sårbarhet för både våldsbenägenhet och schizofreni.

Resultaten stämmer överens med dem i en aktuell amerikansk studie [2] och tyder på att de som har schizofreni men inget missbruk eller beroende är obetydligt mer våldsamma än människor i gemen. Förhoppningsvis kan resultaten bidra till minskad rädsla för psykisk sjukdom. Stigmatiseringen av psykiskt sjuka är problematisk, då den ökar på utanförskapet och troligen minskar människors benägenhet att söka behövlig hjälp inom psykiatrin.

Studiens resultat är också kliniskt viktiga, då de påminner om betydelsen av att förhindra, diagnostisera och behandla missbruk och beroende, oavsett förekomst av annan, kanske mer iögonenfallande, psykisk störning. Beroendevård är ett underprioriterat område i samhället i dag [3] och erkänt svårare i arbetet med personer med s k dubbeldia­gnos [4]. Trots detta finns viss, om ännu mycket ofullständig, vägledning om användbara farmakologiska, psykosociala och psykoterapeutiska interventioner också för dem med samtidig schizofrenisjukdom [4, 5].