Viktigt att granska alarmerande fynd om neuroleptika och hjärnatrofi

I en intervju i New York ­Times den 16 september 2008 [1] redovisade den framträdande schizo-­freniforskaren Nancy C ­Andreasen alarmerande ­biverkningar vid neurolep­tikabehandling. Hon oroades över att patienter med schizo­freni förlorade hjärnvävnad snabbare än friska. Det visste man i och för sig förut, men nu verkade det säkerställt att förlusten är kopplad till mängden neuroleptika som patienterna får. Då medicinerna blockerar aktiviteten i de basala ganglierna reduceras psykotiska symtom. Men det medför också, enligt ­Andreasen, att prefrontala kortex långsamt atrofierar.

Det finns välgjorda aktuella vetenskapliga publikationer som stödjer Andreasens uttalanden. Lieberman och medarbetare [2] publicerade 2005 en experimentell dubbelblind-­studie av neuro­kognition och MRI-fynd från 161 randomiserade förstagångspsykotiska patienter som fått antingen haloperidol eller olanzapin under två år. De haloperidolbehandlade patienterna visade signifikant reduktion av grå substans i hjärnan, medan de som behandlats med olanzapin inte visade en sådan reduktion.

I en serie djurexperimentella studier från Pittsburg [3, 4] visade man dock att olanza­pinbehandling ger motsva­-ran­­de förändringar i hjärnan. Man gav 3 grupper om 6 makakapor vardera haloperidol, olanzapin eller placebo under en 2-årsperiod. Plasmanivåerna var »jämförbara med dem som man finner hos schizofrena patienter som behandlas«. Efter exponeringen såg man en 8–11-procentig reduktion av medelvikten av den färska hjärnsubstansen i de båda medicinbehandlade grupperna, jämfört med den placebobehandlade gruppen. Skillnaden var mest robust i frontal- och parietal­regionerna. Vid en senare ­undersökning fann man ­ingen neuronal död, däremot var andelen gliaceller redu­cerad med 14 procent.

Dessa fynd (det finns en rad andra studier som pekar i samma riktning) borde vara tillräckliga för att dra i handbromsen då det gäller dagens schizofrenibehandling. Ändå har de inte givit något större genomslag inom den psykiatriska världen – eller inom anhörigrörelsen.

På frågan om varför hon varit tyst så länge om detta svarar Andreasen att hon velat vara absolut säker på att fynden är sanna. »My biggest fear is that people who need the drugs will stop taking them.« Det som vi nu, enligt Andreasen, måste göra är att ge medicinerna med ­absolut lägsta verksamma dos, något som ofta inte sker. Det finns ett stort ekonomiskt tryck i att medicinera patienter snabbt och sedan skriva ut dem omgående. Vi måste­också, menar hon, finna ­läkemedel med alternativa verkningsmekanismer och utveckla icke-farmakologiska behandlingar som psyko­logiska och sociala terapier.

Finns det en kritisk dosgräns där risken för atrofi inte är märkbar, men där en antipsykotisk effekt ändå finns kvar? De amerikanska studierna hänför sig till betyd­ligt högre doser än de som i dag rekommenderas i Sverige. De goda nationella och internationella erfarenheterna från ett strukturerat och långsiktigt tidigt psykosocialt stöd i kombination med lågdosbehandling av neuroleptika är viktiga att ta vara på.

En producentobunden pa-nel måste omgående granska de aktuella uppgifterna om risker vid neuroleptikabehandling.

*

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna