Det har sagts att all vårdpersonal bör ha exponerats för de terapiråd som vi ger. Kanske inte så att manliga ortopeder ska ha testat p-piller, men det finns en poäng i att man ska vara medveten om hur det känns att uppleva vården ifrån andra sidan skranket. Jag har varit rimligt förskonad under årens lopp men ändå råkat ut för en hel del krämpor som påtagligt nedsätter min livskvalitet. Och nu behöver jag kirurgisk hjälp av vården. Och naturligtvis tittar man på verksamheten från ett annat perspektiv när man själv har varit med på andra sidan sänggaveln.

Först och främst ska slås fast att den professionella kompetensen känns väldigt betryggande. När jag rullas in på förberedelserummet till operationssalen och lyfts över på operationsbordet har jag därefter inte ett enda minne av vad som händer med mig, men uppenbarligen har jag fått en väl fungerande ryggbedövning. Det framkommer i alla fall när jag kvicknar till några timmar senare och upptäcker att jag inte har någon kontakt med regionen söder om navelplanet. Känslan av att uppleva att ena tån plötsligt har fått kontakt med den centrala ledningen, och att det en halvtimme senare är möjligt att flaxa lite med knäna, är mycket udda.

Informationen om vad som ska ske är föredömlig och korrekt och alla presenterar sig, ibland oavbrutet så att man inte längre kan hålla reda på hur många gånger som Pelle, Olga, Felicia och Lisa egentligen har passerat revy.

Gångbordet är den första vägen till återgång till ett normalt liv. Stolt som en tupp har man efter 10 minuter lyckats ta sig några futtiga meter till toaletten. Efter något dygn kan man sakta ta sig upp, gå en sväng i korridoren, men 30 meter ter sig som en ökenvandring, och sängen hägrar som det trygga hemmet på jorden.

Men på toa är strömbrytaren trasig och metallen ligger blottad i botten av plasten. Strömförande? I duschen är elementet trasigt och rummet iskallt – en rejäl snyting efter den sköna hygienstunden. Runt handfatet på salen läcker det och det finns vattenskador på golvet. Sladden till toalarmet ligger i en sönderslagen låda på golvet. Toarullens metallhållare är trasig och hänger på trekvart. Det hela liknar mest ett nedgånget vandrarhem. Dagrummets soffa borde väl vara handikappanpassad, men är så låg att man måste krypa ur den baklänges.

Och nu när det börjar hända saker tappar vården stinget lite grann. Vätskelistan som ska föras kommer bort och hittas på golvet, och in- och utgifter är aldrig korrekt dokumenterade. Ingen vet om urinen har mätts och »nedsatt produktion« visar sig bero på att »någon« tappat av samlingspåsen tidigare. Försynta förfrågningar om hjälp med behovsmediciner registreras korrekt eller vänligt, men leder aldrig till någon direkt medicinering. Det är oklart vad det finns för poäng med att väcka patienter klockan sex på morgonen för någonting så meningslöst som att ta puls, tryck och temperatur, annat än att nattskiftet då ska göra nytta, innan man går hem. Det låter som någon gammal avtalsparagraf. Om det är något tillfälle på dygnet när puls och tryck är normala är det väl i gryningen ... Febern må väl vara hänt, men måste man bli väckt för detta? Värktabletter vore bra för att komma igång på morgonen, men de utdelas först timmar senare.

Läkemedelshanteringen är svajig och personalen är inte alltid säker på vem som har delat ut vad. Acetylcystein, som är ett slemlösande medel, vilket ska upplösas i vatten, presenteras vid ett tillfälle som en tablett i en mugg, och det är bara en tillfällighet att jag upptäcker att jag inte rimligtvis kan svälja denna utan att först ha löst upp den i vatten, som jag skaffar på egen hand.

Prov som ska ha tagits återfinns inte och måste tas om trots att jag bevisligen sett röret fyllas adekvat. Stick för kapillärprov tas i pekfingret – så står det säkert inte i metodboken. Det gör nämligen mindre ont i småfingrarna.

Personalens fikarum verkar alltid välbesatt när anhöriga besöker mig. Om det finns någon som är chef för verksamheten framgår detta inte. Definitivt är det inte läkarna, som tittar in, professionellt gör sin rondbedömning och sedan drar vidare. Det tycks vara något kollektiv som driver avdelningen. I affärsvärlden heter det: »Har mer än en ansvar så har ingen ansvar«. Så känns det här.

Sjukhusmaten har förlöjligats i så många omgångar att det inte finns något nytt att tillägga. På dag tre presenteras samma gråsej ånyo som middagsalternativ och några gånger är det slut på en rätt, så att det finns bara samma mat att äta till lunch och middag. Färska grönsaker lyser praktiskt taget med sin frånvaro och är i bästa fall några tärnade gurkbitar. Smaksättarna är alltid peppar och salt – det hade varit enkelt att lägga till en liten klick med dressing eller sås, såsom man får det på flygplan. Det serveras en fruktkräm till efterrätt, men bara om man påminner därom. Lättöl serveras, men varje gång får jag veta att den inte är kyld. Jag hittar backen stående i korridoren – ingen har brytt sig om att sätta några flaskor i kylen.

En blandning av professionell kompetens, välvilja och hjälpsamhet är sammanfattningen, när muck närmar sig – men det är lite av »Fawlty Towers« över verksamheten. Och maten – denna tilltänkta ljuspunkt i dagsrutinen – förblir lika hopplös som alla sagt. Det är en märklig prestation att få klyftpotatis att smaka gummi. Man tror att någon ändå skulle vilja känna viss yrkesstolthet över att leverera något som patienterna gillar, men här är geggorna patetiskt slätstrukna.

Men: Vården är utmärkt – det kanske inte kan bli bättre än så här?