Den hyperaktive fetmaforskaren Arya Sharma, som nu är verksam i Kanada gräver i sin blogg upp en rad roliga fynd [1]. En tanke som förts fram är att alla feta individer borde förses med hund eller åtminstone gå ut med hunden, även om man inte har någon.

Hunden bryr sig inte om väder och vind och behöver vallas, och husse och matte borde inte ha något annat alternativ än att följa med. Fortfarande saknas välkontrollerade studier som påvisar metabola effekter av hundägarskap och åtföljande livsstilsvanor. I en översiktsartikel från 2007 [2] har man dock identifierat häpnadsväckande 65 artiklar som handlar om innehav av hund, hälsa och fysisk aktivitet.

Först kan konstateras att alla hundägare faktiskt inte går ut med sina hundar. Man behöver bara se sig om på storstadsgator för att konstatera att där finns en marknad för hunddagis, där spänstiga ungdomar traskar omkring med upp till 6–7 hundar i koppel och därmed berövar husse och matte den motion de själva sannolikt mycket väl behöver. Litteraturgenomgången stöder dock uppfattningen att innehav av hund innebär hälsofördelar. Flera undersökningar visar att den som har hund faktiskt är fysiskt mera aktiv. Undersökningar av promenadtider visar till exempel att hundägare är ute längre, men författarna är noga med att understryka att denna förlängda promenadtid även kan bero på att hunden nosar, kissar, bajsar, träffar andra hundar och att husse och matte blir stående för att diskutera sina husdjur med andra ägare. Således kan förlängd utomhusaktivitet inte omedelbart tas till intäkt för att husse och matte verkligen får mera motion.

En betydande del av hälsoaspekterna utgörs av de psykosociala aspekterna. Hundägare mår psykiskt bättre och etablerar kontakter med andra hund-ägare. Framför allt kvinnliga hundägare ger sig ut att promenera i trakter där de annars skulle vara rädda för att gå på grund av osäkerhet i miljön. Där ger hunden trygghet och säkerhet, vilket främjar förutsättningarna för fysisk aktivitet även i sådana miljöer.

Finns det då några nackdelar med hundinnehavet? Att hundar kan bitas är välkänt, men flertalet hundbett uppstår faktiskt i hemmet och vanligen känner hunden och den bitne varandra. Underrapporteringen är betydande – eftersom många drar sig för att söka sjukvård och medge att det älskade husdjuret burit sig illa åt.

Behovet av hundmotionering tar sig ända in till stadsplanerarna, och det finns faktiskt rekommendationer som handlar om vad hundar bör ha för rörelsemöjligheter. Parker bör utformas så att de möjliggör promenad för husse och matte, vara naturligt avgränsade så att hunden vet var den ska hålla sig, innehålla inhägnade lek- och springområden för hunden, finnas inom fem minuter hemifrån för koppelkrävande områden och inom 30 minuter för områden där hunden kan löpa fritt. Studien kommer ifrån Australien – det finns uppenbarligen inga gränser för vilken omsorg man där kan ägna denna fråga.

Författarna nämner den så kallade biofiliteorin – att vara ute med hunden ger ägaren möjligheter att betrakta och beundra naturen och känna sig som en del av denna biologiska mångfald tillsammans med sin jycke.

Författarna drar slutsatsen, såsom många gånger förut, att det krävs mera forskning inom detta brännande område. De refererade studierna är ofta små, kortvariga och plottriga i design, och bättre kontrollerade långtidsstudier efterlyses, som alltid. Men eftersom fetmaepidemin trots allt fortsätter globalt bör man inte underskatta möjligheten att låta hunden bli ett hjälpmedel för ökad fysisk aktivitet och socialt välbefinnande.