På ett slott utanför Krakow i Polen dansar den nya generationen av läkarstudenter till Joan Jett & The Blackhearts klassiker. Det gamla parkettgolvet kanske inte riktigt gungar, men det skakar i alla fall ordentligt. Där har några hundra av dem samlats för Medicine Studerandes Förbunds första utlandskongress. Sedan EU-inträdet har de traditionella svenska lärosätena fått konkurrens från städer som Wroclaw, Warszawa och Prag.  Nästan tretusen svenskar studerar i dag medicin utomlands; bara i Gdansk läser 600.

Förra året legitimerades fler läkare med utbildning från lärosäte utanför Sverige än från inhemska. I Isaac Singers stad Lublin, där hästen Suss och gubben Neftalin tidigare lunkade fram, finns det i dag läkarprogram för utländska studenter. Faktiskt inte bara en linje. Fakulteten erbjuder läkarutbildning i fem olika program: ett amerikanskt, ett europeiskt, ett asiatiskt och även ett arabiskt program. För den som så önskar går det naturligtvis även bra att studera på polska.

Studenterna betalar själva för sin utbildning och investerar därmed högst påtagligt i sin egen framtid. En nackdel är, naturligtvis, att många inte vågar – eller har möjligheten att – ta lån för att finansiera de långa studierna. Men en fördel är att de värdesätter sin utbildning eftersom de inte bara satsat sin tid utan även sina egna (eller bankens) pengar på utbildningen. Är de inte nöjda med utbildningen i Budapest, kan de byta till Brno.

En brokig skara studenter med rötter från jordens alla hörn med svenskt medborgarskap och språk som gemensam nämnare deltar i kongressen. Deras intresse för medicin och modet att studera i ett annat land förenar dem. Efter studierna kommer de med största sannolikhet att börjar arbeta någonstans i norden, eller någon annanstans i Europa. Med sig har de inte bara erfarenheten av att ha varit invandrare i ett land, de lär sig arbeta med andra kulturer, på andra språk och på andra sätt. Kanske kommer de att uppskatta många saker med arbetet i Sverige: bristen på hierarki, arbetsvillkoren, kollegialiteten. Eller kanske kommer de att sakna den traditionella läkarrollen med prestige och tydliga strukturer?

Hur det än blir så är det svårt att tänka sig en bättre modell för införlivande av människor med olika bakgrund. Blotta tanken på att Integrationsverket skulle kunnat skapa något liknande känns löjlig, nästan utopisk. Studenterna har en flexibilitet som förundrar, de ser Europa som sin framtida arbetsmarknad och nationalstaten tycks nu vara ersatt av communities och Facebook-grupper. När jag gick på läkarlinjen i Stockholm hade vi en förläsning som tog upp »invandrarkunskap«. Det benämndes naturligtvis inte så utan kallades något annat. Men det var vad det handlade om. En mening höll sig kvar: »Det är viktigt för invandrare att bli sedda och hörda«. Till skillnad från vilka andra? Meningen visar det absurda i att försöka konstruera integration, när sann integration uppstår genom närhet, genom delandet av en vardag, oavsett om det är på en studieort eller en arbetsplats.

Studenterna från Krakow kommer inte att få någon föreläsning i invandrarkunskap, och de behöver det säkerligen inte heller.

De framtida arbetsgivarna är lyriska och har bildat kö. På plats finns bland andra Landstinget i Värmland. De hade hoppats åka hem med 17 nya kontakter, men presentationsmaterialet tar slut och listan blir fulltecknad. Hela sjuttio läkarstudenter kan tänka sig att efter avlagd examen arbeta bland värmlänningarna.

De är det nya Europa, där man kan studera i Polen, bo i Sverige, men arbeta i Danmark. Där man inte är in- eller utvandrare, utan kanske helt enkelt bara en vandrare.