Jag vill berätta om mitt möte med Tigern. Jag tror inte att han hade träffat så många sådana som jag; i alla fall blev jag noga iakttagen innan jag släpptes in, men väl inne fick jag alla mina önskningar uppfyllda.

Nej, detta är inte början på en sliskig roman. Det handlar om när jag som ung kvinnlig kirurg skulle göra min randutbildning på thoraxkirurgiska kliniken i Uppsala 1981. Jag gjorde min lasarettsläkarutbildning i allmänkirurgi på Akademiska sjukhuset och var anställd som vikarie på kirurgkliniken. Plötsligt blev det dags att skicka någon till thorax och jag nappade. Jag hade utbildat mig till kirurg i Stockholm och hade dålig kunskap om stora kirurger i Uppsala, men en som många talade om var pionjären Lennart »Tigern« Johansson.  Det jag hört gav hopp om att äntligen få träffa en kirurg som skulle kunna imponera och vare ett föredöme. Hittills hade sådana kirurger varit sparsamt förekommande i min utbildning och jag tyckte mig sakna tillfredsställande guidning i min karriär. Trial and error i all ära, men en stadig ledstjärna skulle göra vägen rakare och raskare.

Första dagen på kliniken stod jag på operation som assistent. In kommer en grönklädd man och säger adjö. Han ska pensionera sig, detta är sista arbetsdagen.

»Vem är det?« viskade jag till operatören.

»Det är vår chef, Lennart Johansson«.

Jag begrundar informationen en halv sekund och säger sedan högt och tydligt:

»Neej, så kan du inte göra! Här kommer jag som randande allmänkirurg och har knuffat mig fram i kön bland kollegerna för att hinna hit innan du skulle sluta. Man har sagt mig att du hade två veckor kvar.«

Min förtvivlan var äkta, men Tigern kunde ingen ändra på sa klinikens kirurger. Jag hade hört många berättelser om heroiska insatser, iskallt lugn, fullkomlig kontroll utan åthävor, en man som alla hyste total respekt för men inte fruktade. Vid totalkaos under operationer med okontrollerad blödning och full kalabalik kallades det på chefen och lugnet återkom så snart Tigern tyst visade sig i dörröppningen. När blodet sprutade så räckte det att Tigern stoppade ner sina magiska händer i såret för att blödningen skulle upphöra.

Så lät berättelserna. Ingen försökte mer än en gång att sätta sig upp mot hans auktoritet, han behövde inte säga något, bara titta på upprorsmakaren, så ändrade denne ståndpunkt. Så sa man i alla fall.

Nästa dag blev jag kallad till operation. Att assistera Lennart Johansson! Ordet förvånad täcker inte min förtjusning. Av för mig okänt skäl hade han satt upp sig själv på operationsprogrammet med mig som assistent de följande två veckorna. Varje dag fick jag stå på första parkett och se en kirurg av yppersta kvalitet utföra konststycken jag aldrig sett maken till. Och inte nog med det, under alla långa tvättförberedelser fick jag ha honom helt för mig själv. Först blev jag noga studerad, det var jag medveten om, men upplevde det inte obekvämt eller kränkande på något sätt, utan snarare som en genuin nyfikenhet. Sen kom frågan:

»Varför blev du kirurg?«

Den frågan hade jag hört många gånger, det fanns inte så många kvinnliga kirurger då. Frågan brukade vara inlindad i nedsättande eller lätt kränkande ton, men inte nu. Jag förstod att han kanske aldrig arbetat tillsammans med någon sådan apart figur. I alla fall så hade vi efter denna dag många intressanta diskussioner framför tvättstället rörande olika ämnesområden.

Veckorna gick alltför fort och till slut kom obönhörligen den sista dagen. När vi skulle säga tack och adjö så lyckades jag klämma fram det som jag funderat på:

»Det är verkligen slöseri med kunskap att ni gamla och erfarna kirurger bara försvinner. Önskvärt vore att ni stannade kvar efter pensioneringen och ägnade en tid åt att lära upp oss unga. När ni slutat med andra uppdrag kan ni ju ägna er helhjärtat åt att säkra kontinuiteten i kirurgin.«

Lennart sa att det  inte fungerade. De nya överläkarna och cheferna som efterträder de gamla vill inte ha det gamla gardet omkring sig med risk för att de lägger sin näsa i blöt. De nya vill ta över rodret fullt ut och färga verksamheten efter eget skön. Jag måste ju hålla med om att så var fallet men ville inte låta detta resonemang helt avfärda min önskan. Nog måste det finnas något sätt att lösa problemet?

»Vi får väl inrätta ett parallellt senioruniversitet,« sa Lennart med ett leende, »dit vi gamla är förvisade och dit ni unga kan komma vid sidan av det vanliga systemet!«

Genial lösning av en legendarisk professor i thoraxkirurgi som gav sig tid att sporra en ung kirurg att aldrig ge upp strävan mot högsta kvalitet i yrkesutövningen.