Glaset i tummen kommer vid helt fel tidpunkt. Om nu glasskärvor och tumblod från en stackars läkarkandidat, rakt ned på operationsgolvet, någonsin kommer vid rätt tidpunkt. Mina nyväckta drömmar om att en dag bli anestesiolog krossas med den där glasampullen. Mina gamla drömmar om att ta mig igenom den här utbildningen krossas med den där ampullen.
En dag då allting går fel – från att öppna trevägskranen till att sätta ventrikelsond. Den krossade läkemedelsampullen i min handflata blir bara den sista (blod)droppen.
Det är sådana dagar jag måste minnas vad de sa till mig på dopplerskolan på kärlkirurgen. Ett undervisningstillfälle som egentligen handlade om att undersöka fötter, men visade sig vara applicerbart på så otroligt mycket mer än att bara hitta arteriella blodflöden till nedre extremiteten.
Dopplerskolan var i sex steg, där de fem första handlade om hur man skulle hitta signalen och därefter optimera den. Redan där fanns en del tilltalande formuleringar – som den om att man enklast hittar rätt genom att röra sig i cirklar. För en läkarkandidat som ibland undrar om hon verkligen är på väg framåt eller om hon bara fastnat i livet på repeat var detta befriande ord att höra.
Den största klokskapen fann jag dock i den sjätte punkten. Den som egentligen handlade om hur man skulle bete sig när man pumpade upp blodtrycksmanschetten för att mäta ankeltrycket. Den löd enligt följande:
»Skaka inte. Darra inte. Ha ett gott stöd.«
De orden är mitt facit för hur jag tar mig igenom den här utbildningen.
Åter till den där dagen, då allting gick fel. Med glasskärvorna i tummen och skammen som fick mig att rodna långt över munskyddet.
Jag flydde fältet, med min tumme invirad i en halvmeter pappershandduk eftersom inget plåster fanns att finna. Men jag darrade inte, och jag skakade inte. Det gjorde jag inte heller när jag återvände till op-centrum några dagar senare. Att vara läkarkandidat bland mängder av erfaren sjukvårdspersonal är nämligen som att vistas bland potentiellt aggressiva hundar: de bits bara om man är rädd. I en allt tyngre belastad vård, med ständig personalbrist, finns det ingen som orkar trösta ännu en skrämd kandidat. Folk har viktigare saker för sig än att hitta plåster åt en blödande tumme. Jag förstår dem.
Så jag skakade inte. Och jag darrade inte. Men det viktigaste av allt, det som tar mig igenom tiotimmarsdagarna, tentaångesten, maktlösheten, allt det som hör den här utbildningen till. Jag hade ett gott stöd.
Stöd som kommer med plåster och kakor när jag vill gömma mig under täcket.
Och som tröstar mig med att jag är bra på andra saker, när jag sörjer att jag fortfarande inte är något vidare på det här med doppler.
