– Doktorn, ska jag dö i kväll?
Forskande, stadig blick, rösten sträv och stark. Järngrått hår, mustaschen buskig som ögonbrynen. Den 75-åriga kroppen senig som vindpinad en. Osannolikt trogen schablonbilden av den gerillakrigare han varit i många år i sitt krigshärjade land. Till slut flydde han, med hela sin familj. En månad i Sverige, och nu här, högfebril, med blodet kokande av bakterier och utan försvar, blodtrycket i sjunkande.
– Kanske, men jag tror inte det. Det är farligt, men det är inte hopplöst.
Han ler litet.
– Farligt har det varit många gånger, och ibland hopplöst. Men jag har alltid kunnat strida mig ur hotet.
Hans engelska är tveklös, accenten taggig.
– Vem är det som hotar mig nu? Jag vill känna min fiendes namn.
– Akutleukemi.
– Det namnet känner jag igen. I mitt land är det döden.
– Men inte här. Du är illa ute, eftersom du har bakterier i blodet också, men det finns vapen.
Han ser på sina händer.
– Jag brukar bära vapen när jag möter min fiende.
Han lyfter händerna och ser på mig, sökande.
– Ditt vapen blir din vilja. Och vårt gemensamma blir cellgifter och antibiotika. Jag ska berätta allt du vill veta om din leukemi och om cellgifter och andra vapen. Men nu är det litet bråttom att komma igång. Vill du?
– Naturligtvis. Tack, doktorn, för att jag fick veta. Men säg inget till min familj. De är på väg hit. Säg att jag har influensa. Om jag överlever kan doktorn berätta.
Jag ordinerar antibiotika, mer vätska, och sätter mig igen.
– Är dina söner och döttrar så annorlunda än du? Och din hustru, som sett dig gå ut i strid under alla dessa år? Har hon inte rätt att få veta vem du strider mot den här gången? Om alla vet, strider ni bättre tillsammans. Jag har sett det många gånger.
Han rynkar ögonbrynen och tänker.
– Kanske. Gör så.
En timme senare. Två döttrar, tre söner och hustrun har anlänt och begärt att få träffa mig. Intensivvårdsavdelningens anhörigrum fylls av oro och förtvivlan. Äldste sonen anför.
– Vad har han? Hur sjuk är han? Är det cancer?
Jag flyttar närmre hustrun och tar hennes händer.
– Han är mycket sjuk, men vi har startat behandling och han har en god chans. Och jag ska berätta vad han har. Han har gett mig tillstånd att berätta för er.
Oförstående blickar, och äldste sonen utbrister:
– Men doktorn har väl inte talat om för honom hur illa det är? Det får du absolut inte göra.
Jag ser på honom, hans upprörda vilja att skydda sin krigare till far, och jag känner stor ömhet. Och jag tänker att det blir nog ganska lätt den här gången.
