Den första av Läkarförbundets etiska regler lyder som följer: Läkaren ska i sin gärning ha patientens hälsa som det främsta målet och om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta, följande människokärlekens och hederns bud. Som gammal distriktsläkare har jag ofta kunnat diagnostisera och bota sjukdomar, t.ex. halsfluss, skabb, nageltrång och magsår. Andra sjukdomar har lätt kunnat diagnostiseras och hållas i schack med mediciner. Till denna kategori kan räknas hypertoni, astma och diabetes.

Lindra sjukdomar har jag också ofta kunnat göra, t ex smärta vid diskbråck och migrän. Skulle det komma en patient med hjärtinfarkt, bruten arm eller appendicit är det bara att snabbt be om hjälp av specialisterna på sjukhuset. Räcker inte kunskaperna till finns det kunniga kollegor och facklitteratur att tillgå. Det kan verka ganska lätt att arbeta som distriktsläkare men så kommer nästa ord i den etiska regeln nämligen trösta och ingen patient får lämnas utan att få tröst. ALLTID trösta står det.

Nu börjar den kliniska verkligheten bli komplicerad för en seriöst arbetande doktor. Någon lärobok i tröstandets konst finns inte, mig veterligen, och det går inte att rent vetenskapligt förstå vad tröst innebär. Ordet är så mångfasetterat att det är och förblir ett mysterium när det verkar. En doktors förmåga att trösta finns inte med på listan över kvalitetsindikatorer för god vård. Hur skulle för övrigt ett mysterium kunna matematiskt beskrivas och presenteras statistiskt för ekonomer och sjukvårdspolitiker?

Nåväl, åter till den svåra konsten att alltid trösta. Handen på hjärtat kan nog alla doktorer hitta någon konsultation när det har känts just så där tröstande för en lidande patient när ingen annan bot finns. Det gäller även mig och jag kan när som helst framkalla minnet av denna tröstens dag i en medmänniskas mörker. Trots att det är många år sedan lyser det för mitt inre lika glödande som ett fång astrar i rött, rosa, blått och violett i gyllene i septembersol. För den som vill lyssna berättar jag gärna.

Den långa vintern hade gått sin kos. Björkarna stod i sin vackraste dräkt, tallarnas årsskott var fräscht gröna och blommorna visade sig i överflöd på marken. Tiden hade kommit när sommargyllingen flöjtar i skogsdungarna vid Vombsjön i Skåne. En dröm hos mig har ända sedan barnsben varit att få se denna knallgula fågel. Hittills hade det inte lyckats.

Det var den här våren som det kom en patient till min mottagning, helt oförhappandes. Han såg ut att bära all världens bördor på sin rygg när han sjönk ner i stolen på min expedition och började gråta.

Vad var det då som hade fått honom att helt tappa fotfästet i tillvaron?

Så småningom kom det fram att hans lille son på åtta år drabbats av en elakartad hjärntumör. Konsultationen blev inte långvarig. Min första tanke var att det här klarar jag inte av. En akutremiss till psykolog måste skrivas. Jag minns i alla fall att jag hade frågat honom om han hade något intresse på fritiden. Med tårar i ögonen fick jag veta att han var amatörornitolog och alltid hade drömt om att få se en sommargylling men inte lyckats. Sällan har jag känt mig så maktlös och oförmögen att som doktor trösta en medmänniska. Jag hade fått tunghäfta bortsett från den till synes ovidkommande frågan om hans fritidsintressen. Varför ställde jag just den frågan?  

När arbetsveckan var slut tog jag bilen och kikaren och for till Vombs fure som är en björk- och tallskog vid Vombsjöns strand. Jag hade inte gett upp hoppet att få se en sommargylling. Det var en solig majmorgon. Planlöst strövade jag omkring bland träden.

Som genom ett trollslag kom den första omisskännliga flöjtningen men det var långt bort. Sommargyllingen är här jublade jag invärtes. Vägledd av den flöjtande sången smög jag närmare och närmare.

Plötsligt över mitt huvud inne bland tallar och björkar flög ytterligare en sommargylling upp.

Det var ju otroligt. Jag darrade av upphetsning. Med mycket tålamod gick det upp för mig att jag hade hittat deras häckningsplats. På en gren högt upp i en tall hängde boet i form av en korg. Det var hart när omöjligt att se och bara i en viss vinkel. Ingen tvekan längre: fram och tillbaka till boet flög dessa underbart vackra fåglar.

Jag satte mig på en stubbe och fick se den knallgula fjäderdräkten lysa i solen. Min dröm hade gått i uppfyllelse. Miraklet hade skett. Men vem hade styrt min steg till just den tallen och just vid den här tidpunkten?  Det var ett mysterium.

På vägen hem kom jag att minnas min patient som också drömde om att få se en sommargylling. Varför inte ta med honom till Vombs fure. Jag visste ju exakt var sommargyllingarna fanns. Jag skulle säkert kunna visa honom fåglarna.

Efter några dagar hade jag samlat mod till mig och ringde honom. Vem fick mig att tänka och handla så?  Också ett mysterium eftersom det helt faller utanför min vanliga yrkesroll? 

– Vill du se en sommargylling? frågade jag rakt på sak.

– Ja det är klart men det är nog omöjligt, svarade han dröjande.

– Nej det tror jag inte, vill du hänga med ikväll kanske jag kan visa dig?

– Ja, varför inte men det är ju alldeles för generöst av doktorn.

Så bar det då iväg. Jag fick veta att sonen påbörjat behandlingen mot den maligna hjärntumören och det hade orsakat håravfall och minnesförlust. Mängder med blodprov togs på pojken som var ledsen. Som pappa kunde han inte göra annat än att vara hos honom hela dagarna på sjukhuset. Situationen var naturligtvis väldigt påfrestande. Därför tog han gärna det här tillfället att komma ut i naturen. Chans på sommargylling var oerhört lockande.

Väl framme gick vi den cirka 500 m långa sträckan genom skogen till tallen med sommargyllingarnas bo. Jag vecklade ut två hopfällbara fåtöljer och placerade dem på rätt observationsställe. Vi satte oss och jag förklarade exakt hur han skulle rikta kikaren för att få se boet. Plötsligt fick jag höra ett glädjetjut:

– Där är den, sommargyllingen. Sååå grann han är. Helt otroligt.  

Helt otroligt upprepade han gång på gång där han satt med gapande mun. På första parkett kunde vi sedan se oss mätta på denna exotiska skönhet. Vi njöt i fulla drag. På vägen hem talade han i lyriska ordalag om upplevelsen. När vi skildes sa han:

– Tack doktorn, du har verkligen tröstat mig och fört in glädjen i mitt liv igen. Du har öppnat mina ögon för skönheten som trots allt finns i livet. Nu orkar jag kämpa vidare.

– Delad glädje är dubbel glädje, svarade jag.

Alltsedan den dagen brukar minnet av den förtvivlade pappan dyka upp varje år när de soliga dagarna i september kommer och astrarna åter glöder i rött, rosa, blått och violett. För mitt inre flyger det då upp en gul fågel som sprider en sällsynt vacker gyllene glans. Och visst är det en sommargylling som visar sig i all sin prakt. Det går inte att ta miste. Sedan flyger den bort och visar sig inte förrän nästa år vid samma tid. Är det inte månne en förklädd gud som vandrar på vår jord och tröstar oss människor?