Jag har aldrig gillat när man säger att man borde leva varje dag som om det vore den sista. Det är en vacker tanke som faller på sin egen omöjlighet, en tanke som bara fungerar om man av någon anledning tror att man faktiskt lever sina sista dagar. Jag vill inte strunta i disken, råna en bank, hoppa av mina studier och tillbringa all återstående tid med att leka med mina barn, så som jag skulle göra om det här var min sista dag. När dagen var över och jag fortfarande var vid liv skulle jag ju plötsligt sitta där med flugor kring tallrikarnas matrester, ett fängelsestraff och en omöjlig försörjningsbörda för de där färdiglekta barnen.

Det krävdes en onkologiplacering – och kanske möjligen den där mognaden som helt enkelt kommer av att bli några år äldre – för att jag skulle hitta den verkliga innebörden i de slitna orden. Jag försöker inte längre leva mitt liv som om i dag vore dagen då jag ska dö. Jag har börjat förstå att inte ens om jag är döende i cancer kommer någon att kunna berätta för mig när den sista dagen kommer. Inte ens som döende kan man veta mer än att slutet närmar sig. Ibland kan man ana att det nog är närmare än vad det var förut, men det är ju det märkliga med livets slut: man vet inte säkert när det kommer förrän det väl är här.

Inte ens den som är döende kan veta mer än att just nu finns tiden, och en annan dag finns den inte. Inför detta fundamentala faktum är vi alla lika.

Det krävdes alltså en onkologiplacering, och kanske några års extra mognad, för att jag skulle börja greppa vad det egentligen handlar om. Jag lever inte mina dagar som om varje dag vore den sista. Men jag försöker leva mina dagar som om en dag blir den sista. Hur måttligt med alkohol jag än dricker, hur många gånger jag än tar trapporna i stället för hissen och hur mycket grönsaker jag än äter i strokepreventivt syfte kommer jag inte ifrån detta faktum.

Så jag struntar inte i disken. Men när jag tar hand om den öppnar jag fönstret på glänt och lyssnar på junikvällens fågelsång. Och jag hoppar inte av mina studier, men jag tillåter mig att läsa torftigare om det tråkiga och desto mer om det roliga. Och en gråtung höst när motivationen tryter skriver jag en roman under den tid som jag borde ha ägnat åt egenstudier. Därör att jag vet att om det här är mina sista dagar, så vill jag ha romanen skriven. Men också för att jag vet att om det inte är mina sista dagar, så drar jag inte på mig värre konsekvenser än att skriva en omtenta.

Och visst händer det att jag leker med barnen hela dagar. Men inte för att jag tror att just den här dagen är min sista. Utan för att jag vet att alla mina dagar är mina sista. För att jag vet, att det här är början på slutet, att det här är livet före döden. Och för att jag vet att alla de här dagarna jag har, innan jag dör, de vill jag fylla med liv.