Sommaren hade en föryngrande effekt på allt och alla. Allra tydligast syntes det på sommarpersonalen som alla åkte upp ett eller två trappsteg i hierarkin när rötmånaden närmade sig. »Första års ST-läkare? Nja, i juli saknar vi en biträdande överläkare på akuten, så det får du ta.« Denna metamorfos är svår att tänka sig inom and­ra branscher. Är man bud och har körkort för lätt motorcykel får man inte köra lastbil med släp, oavsett om ordinarie förare vill spela golf eller inte. Men inom vården sker detta trolleri varje år. Och förutom säsongsvariationen finns även den intressanta varianten: dygnsvariationen. Efter klockan 16 tycks det gå en läkande vind genom samtliga avdelningar på sjukhusen och patienternas vårdbehov minskar på ett högst märkligt sätt, så att antalet läkare också kan minskas ner tills klockan slår 08.00. Då blåser i stället sjukdomens vind och vårdbehovet återuppstår igen. Magiskt, men också lite tragiskt.

På det stora sjukhusets barn-IVA gick randarna av tradition introduktion under tre månader och började därefter gå egna jourer under de resterande tre månaderna. De övertog därmed ansvaret från de tre–fyra specialisterna som hade tagit hand om barnen mellan klockan åtta och fyra.  Bakjour fanns tryggt i hemmet. Så hade det alltid varit, och samtliga specialister hade blivit utbildade i denna skola och det brukade gå, om inte utmärkt, så i alla fall skapligt bra.

När det blev dags för en kollega till mig att randa sig på det stora sjukhuset, sa hon helt enkelt: jag går inga jourer ensam på huset. Punkt. Jag var naturligtvis inte med på samtalet och vet inte alls hur beskedet togs emot. Inte heller vet jag ifall hennes kompetens ifrågasattes på grund av hennes klarsynthet och självinsikt – för det är verkligen inget fel på hennes medicinska kunskaper eller arbetsförmåga, tvärtom. Hon gjorde bara den enkla simuleringen i huvudet att ifall något går fel på barn­operation eller intensiven, så är det en liten tröst att det finns en bakjour i hemmet. Antingen är det farlig verksamhet och då ska det finnas specialistkompetens tillgänglig, eller också är det inte farligt och då kan man lika gärna ha en telefonkonsult.  

Det vilar ett ansvar på arbetsgivaren att se till att det finns tillräckligt med kompetens för att säkerställa patientsäkerheten. Men ansvaret vilar även tungt på arbetstagaren, den enskilde läkaren, att säga ifrån: detta gör jag inte. Härtill krävs en gnutta fantasi att föreställa sig vad som komma kan. Men det krävs inte så mycket fantasi för att inse att om man befinner sig på ett av Sveriges största sjukhus och är ensam ansvarig för barnoperation och IVA under majoriteten av dygnets timmar, ja, då kan man hamna i en situation som är både akut och svår att klara av.

För det handlar om flera viktiga faktorer. Främst ligger naturligtvis patientsäkerheten, men det tangerar även förhållningssättet till kollegor och patientens anhöriga. En aspekt som ofta glöms bort är arbetsmiljön. Det är möjligt att det går bra i alla fall, men oerfarna läkare ska inte behöva stå ensamma i situationer som de varken har utbildning för eller erfarenhet av. Teorin att unga läkare ska »härdas i skärselden« kanske leder till erfarnare och självsäkrare doktorer, men till vilket pris?

Resultatet blev att kollegan inte gick några egna jourer utan att en specialist var tillgänglig på huset. Och så har det förblivit. Kommande randare, och anhöriga till patienter, borde skänka ett litet tack, för de har i sanning  mycket att tacka denna hjältinna för. Fast det intressanta är kanske inte vad som fick henne att säga nej, utan vad som fick alla hennes föregångare att inte göra det?