Längre sen än jag vill minnas, fick jag jobb på Vårdcentralen i Arvidsjaur. Jag skulle göra del av min AT.

Det var slutet på februari när jag steg på tåget i Göteborg. Snön hade smält. I Stockholm bytte jag till nattåget. När jag vaknade och drog upp gardinen såg jag att vi töffade fram bland snötyngda granar. Snön nådde upp till fönstret (detta var tio år innan global uppvärmning hade kommit på tapeten).

I Vännäs, där stationshuset liknar en vikingahydda, kopplades sovvagnarna av. Resan gick vidare. Jag steg av i Jörn. Det stora tåget drog vidare norrut; den påhängda röda akterlyktan blinkade entonigt.

Snö. Bara snö så långt ögat nådde. Det var tyst. Knäpptyst. Stationen var redan då obemannad. Ingenting rörde sig, inte ens en skata, än mindre en hare. Vad hade jag gett mig in på? Minuterna tickade på. Döm om min lättnad när jag hörde någonting närma sig: Tjugg! Tjugg!! Aldrig hade ljud varit så efterlängtat. Det var den lilla dieseldrivna rälsbussen med sin släpvagn. Gräddgul och orangeröd, som på järnvägsmuséer i dag. Du klentrogne! Jag steg på och resan gick vidare till Arvidsjaur, via Glommersträsk och Aborrträsk.

Arvidsjaur var en eftersökt VC. Där fanns fyra fasta läkare. Därtill kom diverse erfarna specialistläkare upp från Danmark, huvudsakligen Århus, och vikarierade längre pass. Jag lärde mig mycket. Gipsade frakturer och reducerade en skuldra från ur led, gjorde min första sternalpunktur, plockade metallflisor från hornhinnan (men tyckte inte om att använda den där fräsen för att slipa bort rostet) och mätte ögontrycket med en gammal hederlig tonometer med balansvikt.

En kväll fick jag ett akut näsblod. Patienten sade: »Unge man. Jag blöder inte ofta näsblod men sist var det så illa att de gav mig blod.« Jag satte ett dropp, satte in en Foley-kateter genom näsan, blåste upp ballongen och drog till. Därefter packade jag framtill och skickade honom med bårbil 14 mil till sjukhus. Ett par veckor senare fick jag en epikris där det stod »se kopia av journalanteckning«. Det stod först: »Patient med epistaxis kommer med dropp från VC!« – senare stod det: »Transfunderad 2 enheter. Stabil.«

När jag nämnde min onödiga oro vid tågbytet för min mor, berättade hon att hon under kriget hade varit uppe i »Norrland« på uppdrag (mor var civilingenjör) och tagit ett tåg söderut. Hon steg av i en järnvägsknutpunkt. Stinsen tittade på den stiliga unga damen och frågade vart hon skulle. »Jag ska byta till Stockholmståget.« – »Det tåget har inte gått sedan kriget bröt ut.« – »Hoppsan!« sa mor. Stinsen grubblade ett tag men så fick han en idé. »De glömde kvar en sovvagn. Min fru kan bädda upp en brits. Vid halvfemtiden i morgon bitti kommer ett godståg. Ni kan åka med lokföraren och plocka upp tåget till huvudstan.« Det gick bra. Jag slapp undan lätt i Jörn.

Jag har inte varit tillbaka i Arvidsjaur på länge. I dag skulle jag knappast känna igen mig förutom möjligen Lappstaden och kyrkan. Rälsbussen har ersatts av en buss; inget äventyr.