Den här veckan hade akutprogrammet på Det Stora Sjukhuset varit späckat, och den gamle anestesiologen hade haft fullt upp med de mest prioriterade fallen. Mot slutet av veckan sågs en viss ljusning, och han kunde läsa in en av de lågprioriterade patienterna – en 87-årig man som behövde sövas för ett kirurgiskt ingrepp.
Det Stora Sjukhusets tidvis dysfunktionella journalsystem var denna dag nådigt, så informationen var lätt att få fram. Mannen ifråga hade 2007 konstaterats ha en gammal, utläkt hjärtinfarkt och hade ett redan då känt högt blodtryck, som bedömdes ha orsakat hans nedsatta njurfunktion. Huruvida han hade kärlkramp föreföll lite ovisst, men två episoder, då han kommit in till akutmottagningen med lungödem, styrkte onekligen de många noteringarna om hjärtsvikt – vilket måhända ytterligare bekräftades av att han tog sig fram kortare sträckor med hjälp av kryckor men i övrigt använde rullstol.
Medicinlistan innehöll 14 preparat. Sammantaget fanns fog för att bedöma denna patient i riskklass ASA 4: svår systemsjukdom med daglig risk för livet. Ville man inte gå med på det, vore i alla fall »ASA 3,75« adekvat.
Den enda information, som den gamle anestesiologen sökte men inte hittade, var ställningstagande till hur man skulle agera ifall patienten drabbades av hjärtstopp under ingreppet – eller huruvida det skulle bli aktuellt med intensivvård om något skorpade till sig ordentligt i efterförloppet. Om sådant stod inte en rad – och den gamle anestesiologen hade tidigare, innan han hunnit bli gammal, under decennier av slitsamma jourer tvingats ta konsekvenserna av att opererande kollegor inte brytt sig om att planera tillräckligt väl. Den sortens jourer ville han i mån av möjlighet bespara sina unga kollegor.
Därför ringde den gamle anestesiologen upp operatören och ställde frågan. Operatören började genast prata om indikationen, vilket fick den gamle anestesiologen att avbryta och påpeka att detta inte gällde indikationen, utan frågan hur man skulle bete sig om det inte gick så vidare bra. Detta hade operatören inte ägnat en tanke, eftersom hen inte var patientansvarig. Den gamle anestesiologen ville då veta, vem som var patientansvarig. Det hampade sig så, att vederbörande just då stod och opererade tillsammans med en äldre kollega, varför kontakt kunde tas direkt.
Samma fråga ställdes, samma resonemang om indikation påbörjades – och fick samma svar. Efter en mycket kort betänketid sade den unga, rappa patientansvariga läkaren, att man inte tagit upp denna aspekt, men det skulle göras omgående.
Halvannan timma senare kom beskedet, att patientansvarig läkare nu pratat med patienten och hans närmaste anhöriga. Man var helt eniga om, att hjärt–lung-räddning eller intensivvård inte skulle komma på fråga.
Därmed var den gamle anestesiologen nöjd – men historien tog inte slut där. Någon timma senare ringde operatören och berättade, att patienten nu blivit så pass mycket bättre, att han strukits från operationsprogrammet. »Utmärkt, bästa tänkbara lösning«, tänkte den gamle anestesiologen – som vid det laget hade fokus inställt på en livshotande sjuk man, som inom kort skulle sövas. Därför var han inte helt med på noterna, när operatören fortsatte: »Den här patienten har ju funnits på operationsprogrammet i åtta dagar. Hur kommer det sig, att ni först nu tar upp den fråga, som du ställer i dag?«
Den gamle anestesiologen svarade, att han för sin del kunnat läsa in patienten först denna dag, varpå samtalet avslutades, och mannen med det akut livshotande tillståndet iordninggjordes för akut operation.
När detta var klart, trillade den gamle anestesiologens pollett ner halvannan timma senare. Han borde förstås omgående ha returnerat frågan och sagt: »Hur kommer det sig, att ni, som haft denna svårt sjuka patient uppsatt för operation i mer än en vecka, inte någon gång tagit upp riskerna – och hur vi skall agera, om det hela inte går bra? Det är ju ni, som har det övergripande ansvaret för hela patienten, och det är era beslut, som utsätter honom för risk!«
Den gamle anestesiologen räknade inte med att någonsin få ett svar på frågan, men tänkte på en nyligen publicerad artikel i Läkartidningen 1–2/2015 av Jörg Carlsson och Niels Lynøe, som tog upp samma typ av problematik. De läkare, som ansvarade för den gamle mannen, hade nog inte läst den.
Han tänkte också på ett nyligen timat samtal med en gammal, god vän – en sjuksköterska, som nyligen begravt sin 89-åriga mor. Dottern visste mycket väl, att modern – som länge varit pigg och i farten men nu blivit gammal, sjuk och skör – var färdig med livet. Därmed upptäckte dottern till sin förvåning att hon fick lägga ner inte så lite energi på att få moderns patientansvariga läkare begripa att det inte alls var lämpligt med omfattande försök att förlänga detta liv ytterligare – och hon hade inga problem med att inse det Kafka-artade i, att hennes och läkarens roller rimligen borde ha varit ombytta!
