Den gamle anestesiologen fick en dag höra en historia från sin kollega, en långt ifrån gammal anestesiolog.

Den långt ifrån gamla anestesiologen gick under ett jourpass för att preoperativt bedöma en gammal man, vars cirkulation i ena benet inte gick att rädda, varför benet skulle amputeras.

Hon hälsade och framlade sitt ärende inför mannen och hans dotter vid sängkanten.

»Skulle jag opereras?« sade den gamle mannen. »Varför då?«

Den långt ifrån gamla anestesiologen talade om varför, varpå mannen, som möjligen var släkt i rakt nedstigande led till Vilhelm Mobergs Rasken, satte sig upp i sängen och röt: »Du opererar mig inte! Gör Du det, så polisanmäler jag Dig!«

Den långt ifrån gamla anestesiologen hade vid det laget gjort bedömningen att det definitivt inte var något fel på genomblödningen i den gamle mannens hjärna, och förklarade omgående att det aldrig var tal om att göra våld på hans vilja.

I det korta perspektivet lades ingreppet på is, varpå den långt ifrån gamla anestesiologen gjorde en liten utredning.

  • Ortopedkirurgen ansåg sig inte ha något patientansvar. Han skulle bara genomföra amputationen.
  • Den kärlkirurgiska avdelning, där patienten vårdades, hade förvisso ställt indikationen för ingreppet men frånsade sig allt övergripande ansvar, eftersom patienten var inskriven på en annan klinik.
  • Den ansvariga läkaren på »hemmakliniken« hade aldrig sett sin patient. Hur vederbörande därmed kunde ta helhetsansvaret förblir höljt i dunkel.
  • Den långt ifrån gamla anestesiologen fick en stund ensam med patientens dotter och frågade, om verkligen ingen hade pratat med dem om vad man tänkt göra. Svaret blev, något tveksamt, att »jooo, man hade nog nämnt något om det, men ingen har varit så rakt på sak som du«(!).

Veterligen gjordes inga försök att ifrågasätta den gamle mannens beslutskompetens, och ingreppet blev inte av – ens efter att man ingående förklarat konsekvenserna. I stället kontaktades den lasarettsanslutna hemsjukvården, varpå mannen skrevs ut för att dö i sitt hem.

Hemkommen den kvällen tänkte den gamle anestesiologen, att dessa absurditeter rimligen borde räcka för veckan ifråga – men icke. Redan nästa arbetsdag bjöd på nya överraskningar …