För ganska många år sedan väntade jag mitt första barn. Jag gick till arbetet och tog mig igenom dagarna på ren vilja. Under ronderna fick jag balansera mot väggen för att inte yrseln och illamåendet skulle ta överhanden. Min överläkare på avdelningen var en person som inte hade överdrivet mycket förtroende för min kliniska förmåga.

En dag lägger vi in en kvinna akut. Hon har haft en lågmalign sjukdom under flera år, ett slags stillsam cancer som brukar hålla sig lugn under lång tid. Hon är urdålig. Jag blir orolig och tar ett stort batteri med prover. Jag ringer min överläkare och beskriver situationen men får höra att jag jagar upp mig i onödan. Ordet »hysterisk« nämns.  När provsvaren kommer finns röda stjärnor bredvid samtliga, och jag får kvitto på att alla patientens organ håller på att ge upp samtidigt. Jag ringer intensiven, ber om hjälp. En vänlig narkosläkare föreslår saker jag kan göra medan vi försöker förstå vad som är fel med kvinnan. Jag tar ett benmärgsprov och ber om akutsvar.

Någonstans hinner jag också prata med patienten och hennes sambo. Kvinnan förstår precis hur illa det är, hon befinner sig trots allt inuti den sjuka kroppen. »Det är på väg att ta slut«, flämtar hon och slickar sig om de torra läpparna. Hon drar i min rockärm, vill säga något viktigt. »Jag måste hinna gifta mig«, säger hon. Det visar sig att det finns ett bröllopsdatum några månader framåt i tiden, att det av känslomässiga och juridiska skäl är av yttersta vikt att paret hinner gifta sig.

Patologen ringer med svar på benmärgen. Patienten har utvecklat en akutleukemi. Jag ringer min överläkare, som är upptagen, och intensiven igen. Kvinnan börjar få tungt att andas. Jag frågar paret om de är intresserade av en akut vigsel, förrättad av en sjukhuspräst. Det är de. Sambon störtar hem för att hämta hindersprövningspappret. Det har hunnit bli sen eftermiddag.

Min överläkare dyker upp samtidigt som narkosläkarna från intensiven. Jag förväntar mig skäll men ingenting sägs; det syns vilket skick patienten är i. Kvinnan har maximalt med syrgas på mask och under dagen har jag och sköterskorna försett henne med fler slangar än det finns kroppsöppningar. Narkosläkarna agerar, tar sängen och halvspringer med patienten till intensiven. Trött möter jag min överläkares blick. Vi står tysta i korridoren.

Efter många försök får jag tag i en sjukhuspräst. Han befinner sig på bussen, en mil från sjukhuset, ska hämta barn på dagis. Jag ber honom kliva av bussen och komma tillbaka till sjukhuset för att förrätta vigsel på intensiven. Det blir tyst i luren. På något sätt kastar han om sina prioriteringar och lovar komma. Han förstår att det är bråttom. Jag har gråt i rösten.

Narkosläkarna ringer, jag springer till intensiven. De är stressade, behöver lägga kvinnan i respirator. Vi kan inte vänta på prästen, säger de. Kvinnan är utmattad och kan inte delta i diskussionen. Jag vädjar att de ska vänta litet till, tills prästen och sambon kommer.

Jag minns inte om jag åt den dagen. Satt gjorde jag i alla fall inte. När vi står vid patientens säng på »torget«, det stora öppna landskapet på intensivvårdsavdelningen, så känner jag magen dra ihop sig till en hård boll. Jag har förträngt sammandragningarna hela dagen. Det är kväll, dags att gå hem, lämna över, försöka vila.

Sammandragningarna fortsätter hela kvällen och natten. Jag blir sjukskriven på grund av hotande förtidsbörd och kommer inte tillbaka till avdelningen mer.  Jag får höra av kollegor att det blev en vigsel på kvällen och att patienten sedan lades i respirator. Ingen behövde informera mig om att prognosen var usel.

Än idag kan jag känna stor tillfredsställelse över att jag stred för patientens önskan. Jag föder så småningom en dotter, och livet kommer ett tag att handla om helt andra saker än cancer och den tunna linjen mellan liv och död. Under en välsignad föräldraledighet har jag ingen tid eller energi över att älta mina patienter.

En dag tar jag Ella i vagnen och hälsar på mina arbetskamrater. När jag kommer in i sjukhusentrén krockar jag av misstag med en kvinna som ber om ursäkt och snabbt skyndar vidare. Det är hon. Jag tappar andan, tror nästan att jag sett ett spöke. Jag motstår impulsen att rusa efter henne, betraktar istället hennes flaxande kappa där hon skyndar mot bussen.

På avdelningen får jag höra att man hittade benmärg åt henne via en bank i Belgien. Hon är transplanterad, och frisk. Och gift. Sköterskorna säger att hon har en tre veckors lång minneslucka från tiden då hon var som sjukast. Nu går hon på kontroller och lever sitt liv.

Ibland så sker mirakel, och de är oförglömliga. Vi kallar dem anekdotiska fall, och det anses ovetenskapligt att låta sig påverkas av dem eftersom de är så sällsynta. Men doktorn är inte bara vetenskapsman utan människa också. Och vissa patienter glömmer vi aldrig.