»Vill du ta transplantatet«, säger kollegan och tittar uppfordrande på mig. »Du klarar dig väl själv?«
Operationssköterskan räcker fram skalpellen.
Vill jag? Jag önskar ingenting hellre. Kan jag? Nej. Jag har aldrig ens sett det här ingreppet förut. Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Jag är nyanställd på mitt drömjobb, på goda meriter inom andra områden men med obefintlig erfarenhet av den här verksamheten. En verksamhet där många underläkare vässar sina armbågar innan de drar på sig den vita rocken på morgonen. Jag brukar smörja in mina med vaselin.
Under den senaste veckan har jag arbetat tio timmar om dagen med att försöka lära mig rutiner, namn, ansvarsområden, lokaler och scheman. Jag har varit så nervös att jag tagit på mig de dubbla paren med sterila handskar i fel ordning, med de blåa ytterst, till stor förnöjelse för operationssköterskorna. Jag har gått vilse och svalt skammen över att komma sent till röntgenronden. När min handledare glömt bort att han lovat att möta mig har jag behövt ringa och be om vägvisning till mötet vi skulle till.
Nu står jag här, i vad som känns som ett passande avslut på en vecka fylld av ständig förödmjukelse. Jag känner mig inte bara okunnig och värdelös – jag känner mig som en belastning för kliniken. Varför anställde de mig? Jag kan ju ingenting.
Situationen är frustrerande och bekant. Som underläkare är man ny på den ena kliniken efter den andra, igen, och igen, och igen. Utmaningen ligger inte så mycket i att komma tillrätta med det praktiska som i att ständigt bevisa sig själv. Vem man är, att man går att lita på, att man kan något om sitt yrke trots att man inte ens hittar till klädförrådet. Men det tar emot att be om hjälp när hela ens yrkesroll bygger på omdöme och pålitlighet – för patienterna, för kollegorna, för en själv.
En gång arbetade jag på ett sjukhus som man söker sig till om man tycker om att ta ansvar och arbeta självständigt. Underläkaren, doktor S, började strax efter mig på kliniken och gjorde sig genast populär genom att aldrig be om hjälp.
Det gick lysande. Ett tag. Det var vi andra underläkare som först började se problemen. Patienter som kom tillbaka till akuten dagen efter, i betydligt sämre skick. Patienter, som lagts in under natten, som till morgonronden blivit septiska och som borde opererats akut för flera timmar sedan. De flesta av överläkarna var nöjda med doktor S ändå. Deras bakjourspass var långa och frekventa, och det var tacksamt att aldrig bli störd.
Men en av dem sa till mig över en morgonrond:
»Till vårt sjukhus kommer två slags doktorer. De som vill lära sig allt, och de som tror att de redan kan allt. De senare typerna är livsfarliga. Vårt yrke är alldeles för viktigt för att man ska kunna unna sig att vara för stolt för att be om hjälp. Din största uppgift som underläkare är att veta var din gräns går.«
Efter ett tag spreds oron över doktor S även till överläkargruppen. Han fick sluta, från en dag till en annan, efter ett hastigt påkallat möte med verksamhetschefen och klinikchefen. Ett möte vars innehåll ingen av oss underläkare kände till i detalj men som alla kunde ana sig till.
På samma klinik arbetade ganska snart även jag självständigt på akuten och behövde sällan störa min bakjour. Jag tror att de sov gott när de visste att jag var primärjour. Jag kände mig kompetent, värdefull och uppskattad.
Nu står jag här och känner mig som en felrekrytering. Luften går ur mig igen. Jag måste erkänna ännu en gång att jag inte kan, att jag inte vet. Men mitt sätt att ta ansvar för mitt arbete är att veta var min gräns går, vad jag inte kan, när jag måste be om hjälp. Jag vill så väldigt gärna vara den som håller i den där skalpellen. Jag vet att jag kan lära mig. Men jag kan inte än.
»Jag är ledsen«, säger jag, »men jag har faktiskt aldrig sett det här ingreppet förut«. Det är förödmjukande, det är nedslående, och det är alldeles sant.
Då händer det.
»Men jag ska visa dig«, säger överläkaren och kliver fram och tar skalpellen.
Min bröstkorg sväller av tacksamhet när han säger de magiska orden som varje underläkare vill höra. »Du ska strax få ta över den här. Jag visar dig genom att göra första biten och så gör du resten sen.«
Och jag gör resten sen.
Och när jag går hem för dagen, har min färdighetsgräns flyttats fram ett litet steg.
