På det storsjukhus där jag arbetar blandas patienter på mottagningen: de som får cellgifter som tilläggsbehandling, de med obotlig cancer, och dessutom en kategori friska människor som söker för oro eller för knölar de har hittat.

På min mottagningslista står en förmiddag en mycket ung kvinna. Hon är instoppad mellan patienter jag känner som är svårt sjuka, och i tanken gör jag en plan för hur mottagningstiden ska fördelas mellan dem. In kommer en oerhört vacker flicka med långt, blont hår. Hon ser glad ut, vill bara kolla en fettknöl hon har, hennes kompis har en likadan. Hon verkar ha lika bråttom som jag och klär av sig medan hon pratar. När hon drar sin t-shirt över huvudet får jag en enorm chock. Hon har en cancer som är så stor att jag ser den med blotta ögat. Den förvränger högerbröstets kontur.

Jag brukar säga till läkarkandidater att ett problem vi har, särskilt i början av yrkeslivet, är att vi inte är särskilt bra skådespelare. Det syns på mig att jag inte tror att detta är en fettknöl. Det hettar i ansiktet, jag blir torr i munnen, händerna darrar. När jag känner i hennes armhåla är det fullt med tumör där också. Veckan innan har hon fyllt 24 år.

Det känns verkligen som om jag inte får luft. Jag ber henne klä på sig, hör hur konstig jag låter. Sedan säger jag att hon ska vänta en liten stund, jag är strax tillbaka. Jag drar igen dörren bakom mig och börjar gå planlöst i korridoren på mottagningen. Jag andas. Jag försöker stabilisera mina darrande händer. Plötsligt öppnas en annan dörr, en kollega kommer ut. Jag går till henne, säger: »Anna, jag har just hittat en gigantisk cancer på en 24-åring«. Hon skakar på huvudet, erbjuder ett ögonblicks kollegial sympati. Det räcker för att jag ska samla mig och gå tillbaka till min patient. Jag skriver remisser för röntgen och cellprover, som görs samma dag. Redan på eftermiddagen tittar jag och patologen i mikroskopet på cellprovet. Det är en osedvanligt ful cancer som växer så det knakar. Patologen säger att det är en av de mest aggressiva han sett.

På den multidisciplinära ronden träffas onkologer, patologer, kirurger, röntgenläkare och sjuksköterskor för att bestämma behandlingar åt patienterna. När jag presenterar mitt fall uppstår en pressande tystnad i rummet. Patologen visar cellerna. Han ser beklämd ut. Professorn i onkologi frågar mig: »… och Du är säker på att det som fanns i axillen var fixerat?« Om dottertumörerna i armhålan vuxit in i underliggande vävnad innebär det att patienten inte kan opereras. Jag nickar. Konferensen beslutar att kvinnan med största sannolikhet har en obotlig cancer. Med tanke på hennes ålder tror vi att hon kan tåla höga doser cellgifter, och vill göra ett försök att ge henne det för att krympa tumörerna. Har vi tur så kan de krympa så mycket att kirurgen sedan kan operera henne. »Hon kanske kan få några bra år,« säger professorn dystert, och vi övergår till att diskutera nästa patient på listan.

Det blir min uppgift att informera patienten. Det är ett mycket svårt samtal. På sätt och vis är det lättare om man tydligt kan säga att »den här sjukdomen kan vi inte bota«. Nu är jag i något slags kanske-läge, samtidigt som jag ska motivera patienten att acceptera mycket tung cellgiftsbehandling. När människor ställs inför besked om obotlig sjukdom brukar många känna att tiden som finns ska gå till det allra viktigaste. Tunga cellgifter kanske inte riktigt platsar där.

Hon accepterar behandling, och efter första kuren har tumörkakan i armhålan krympt! Efter två kurer är det dramatisk krympning både i bröstet och i armhålan, och efter tre kurer kan jag inte känna någon tumör alls. Kirurgen tillkallas för att diskutera operation och han är orolig för att tumören inte kan kännas – var ska han operera någonstans? Jag får visa var tumörerna suttit och han tatuerar området med bläck. Efter fyra kurer opereras patienten och när mikroskopiundersökningen är klar hittar man ingen kvarvarande cancer i den vävnad som opererats bort. Detta är en av de första patienterna på vår klinik som behandlas på detta sätt; med cellgifter före operation. Vi är helt förundrade. Vi vågar inte sluta utan fortsätter med cellgifter efter operationen också, i flera månader. Därefter strålar vi de områden där cancern suttit. Vi vet inte riktigt vad vi ska tro. Hon är ett vanligt förekommande samtalsämne i klinikens lunchrum.

När all behandling var avslutad fick hon börja gå på kontroller. Ett tag gick hon hos mig, och jag stålsatte mig varje gång vi skulle ses för det där återfallet som ju snart skulle dyka upp. Ingenting hände. När jag flyttade till en annan mottagning tog en kollega över. Efter två år glesade man ut kontrollerna, och efter fem år fick hon bara komma sporadiskt. Jag träffar ibland den läkare hon går hos nu och frågar alltid om henne. Hon är frisk, och har fått ett barn. Allra bäst är att hon själv inte alls förstår vilken tur hon har haft. Hon tycker att hon gått igenom en bröstcancer, som alla andra. Hon är tacksam över vad vi gjort men litet trött på alla kontroller, och på oss. Hon vill leva sitt liv.

Idag behandlar vi många patienter på det sätt vi behandlade henne. Då var hon unik, den första, i forskningens framkant. Det känns fantastiskt att ha fått vara med om det.