Man vill kalla det ogenomtänkt, men det är snarast så att det inte är någon som har tänkt alls då man planerat in den autistiske Jonas som förste patient på sal två. Det borde inte ha gjorts, och någon borde reagerat åtminstone dagen före och åtgärdat det. Men säkert av en mängd skäl – bra, dåliga eller bara slumpmässiga – så blev det alltså inte så och operationslaget står redo och väntar medan Jonas har låst in sig på toaletten efter att ha vägrat ta på sig sina patientkläder. 

Här finns ett vägskäl. Personalen kan säga att de har ett flöde att tänka på och att Jonas fall nu skapar förseningar och att vi därför får stryka undersökningen och göra ett nytt försök någon annan dag. Det finns en viss logik i detta resonemang. Individer och organisationer lär sig av erfarenhet; när man avviker från denna erfarenhet och börjar göra saker på ett annat sätt bildas det luckor. Dessa kan vara kreativa, men riskerna för att något ska förbises är ­uppenbara.

Att till exempel söva Jonas på toaletten, lyfta över honom i en patientsäng och sedan rulla in honom i operationssalen är fullt möjligt. Men det innebär en ordentligt ökad risk. Och risken måste värderas mot nyttan. Det rör sig om en rutinundersökning. Inget som inte kan skjutas upp en dag, eller en vecka eller till och med en månad. Jonas kommer dessutom att behöva bli sövd åtskilliga gånger i sitt liv, och om detta blir en traumatisk upplevelse, kommer nästa att bli ännu svårare. Ett akut läge hade förändrat allt, men nu rör det sig som sagt inte om det.

Det är också logiskt att skjuta upp operationen med hänsyn till de andra patienterna som har fastat och nervöst ligger och väntar på sin tur. Akutlistan är full och förseningar kommer att drabba dem som blivit akut sjuka och vars operationer kommer att få skjutas upp. Man kan även argumentera att när något väl börjat gå fel är det inte sällan så att det fortsätter. Det finns alltså flera goda skäl att stryka Jonas från dagens undersökning . Och det är även det klart lättaste.

Personalen väljer den andra vägen. Det sker samstämmigt och egentligen utan någon diskussion. Alla anstränger sig för att Jonas upplevelse ska bli så bra som möjligt. Hans far ringer efter hans syster som brukar ha en lugnande effekt på honom. Hon lyckas övertala honom att svälja en tablett som tar bort den värsta oron och tillsammans sätter de på ­EMLA-plåster på handryggen.  En narkossköterska som är van vid att arbeta med barn kommer och pratar med honom; utan en tår eller en grimas får hon in en liten venkanyl i hans armveck. Den är i hans favoritfärg. Operationskoordinatorn ändrar om i schemat och låter de andra patienterna gå före. Patienter som Jonas kommer alltid att ha svårt att passa in i ett standardiserat flöde.

Verksamheten på salen fortgår, och på avdelningen fortsätter förberedelserna, men när det är dags att åka in på salen tar det helt stopp: Jonas vägrar gå och vill inte ens sätta sig i sängen. Tonläget hos de anhöriga som spenderat en god del av dagen på sjukhuset höjs och mutorna har nu övergått till hot, men ingenting fungerar. Han är rädd och vill inte.

Alla går ut ur rummet och kvar finns bara Jonas och hans syster. Jag hämtar sömnmedlet inne på operationssalen och när Jonas slutligen sätter sig i sin säng ger jag honom en liten dos. Det har gått flera timmar sedan jag först träffade honom på morgonen och jag har hunnit få reda på en hel del om honom och hans familj, bland annat att hans stora intresse är musik och då särskilt dansband. Operationssalen har ingen stereo och jag har ingen dansbandsmusik på min telefon. På väg till sjukhuset på morgonen har jag lyssnat på Spring­steens livespelning från Hammersmith som jag nu sätter på över högtalaren med telefonen vilande på hans kudde.

Ackompanjerad av E Street Band rullar så Jonas in på operationsrum nummer två, och när de ljudliga applåderna efter »She’s the one« har tystnat så sover han lugnt.