»1965 dagar« står det på affischen i sjukhushissen. En uppmaning om att »komma och dansa sista dansen«. Det är våren 2015, det är klassen två terminer över vår som tar examen från läkarprogrammet, det är en formulering som inte är tänkt att vara annat än studentikost lustig. På sin höjd lite mörk humor, om hur tiden flyr ifrån oss. Men min blick fastnar länge på affischen, trots att jag aldrig kommer att ha tid att gå på festen. I all sin enkelhet är det en affisch som sammanfattar något; det har legat i luften i många månader nu. Om tiden, den där tiden som rinner ifrån oss. Mellan raderna, under huden, jag vet att det inte bara är jag som känner det. Snart är det vi. Ett år kvar, och vi har 1965 dagar läkarutbildning bakom oss. En gång låg de framför oss, oöverstigliga i sin oändlighet, och nu har de sprungit ifrån oss.

Tanken svindlar.

Och just den här våren, den genomsyras i hela sin essens av tid. Som går för snabbt, som går för långsamt, som plötsligt börjar bli värdefull för att vi växer upp från den ungdomliga villfarelsen att tiden är obegränsad.

Tiden, på ett personligt plan: alla dagarna min son plötsligt slutar att sova om nätterna, håller sin pappa vaken timmar i sträck och får mina klinikdagar en hel vårtermin att genomsyras av det dåliga samvetet av att det känns som att jag är på semester. Nedräkning av veckor till den dag då mitt tredje barn är beräknat att komma, en nedräkning som får oss att inte veta om vi vill att tiden ska gå snabbare eller långsammare i det kaos den här våren blir.

Tiden, på ett professionellt plan: tiden tills vi är klara med vår nionde termin. Inte färdiga, men med rätten att arbeta som underläkare. Att vi faktiskt får göra det här på riktigt, i stället för att bara leka doktor och hoppas att vi någon gång ska känna oss som det också. Tiden tills vi gjort alla våra 1965 dagar och sedan ska jobba som läkare kanske resten av våra liv. Och ännu större, ännu mer av ett paradigmskifte: tiden vi ägnar åt att prata om den tid vi inte vill lägga på det här yrket.

Det är om den tiden vi pratar – i lunchrum medan matlådan snurrar i mikrovågsugnen, i sjukhuskorridorer med kaffekoppar i händerna och spring i benen i jakt på överläkare som alltid försvinner när man som mest behöver dem. Mitt uppe i denna utbildning med tusentals sökande, på väg att få arbeta med det som vissa säger inte är ett yrke, utan ett kall. Mitt i detta har vi oförskämdheten att säga att vi inte vill jobba.

Det ska göras tydligt, redan från början: Det här är inte vad vi alla pratar om. Det här är inte vad varenda blivande läkare i Sverige tänker. För vissa kommer det här jobbet alltid att vara långt bortom ett arbete. Jag ser det redan nu, hos vissa är det uppenbart: Jag har kurskamrater som kommer att få samma kreativa flow mitt i en blindtarmsoperation som jag får när jag skriver noveller. Och som någon annan får av kanotpaddling.

Likväl finns det en tendens, och den är tydlig: Vi tycks vara en generation av underläkare som inte kommer att vilja jobba som den föregående. Det är inte för att vi ogillar vårt yrke, tvärtom. Men mer än vad vi älskar vårt yrke älskar vi balansen som uppstår när det inte är det enda i vårt liv. Vi vill inte stanna de extra timmarna för att kanske se den spännande operationen om kanotpaddlingen väntar i vackra forsar. Vi vill inte ta alla extra jourer vi kan om det betyder att våra barns uppväxt är något som händer medan vi dikterar i vargtimman på akuten. Mer än några pengar, någon status eller någon känsla av att vara bäst i världen drömmer vi om att äga vår tid.

Jag vet inte om vi är genialiska eller naiva. Jag vet inte vad jag själv vill.

Men jag vet att det här är mitt tips till alla AT-rekryterare: Innan ni överväger vilken catering ni ska ha när ni har infoträff för läkarstudenter om just ert landsting, fundera på hur man ska kunna göra AT hos er på 80 procent och faktiskt få det att fungera i praktiken. Det lockar fler av oss än alla bufféer i världen.

Och den där våren, den tog slut. En natt började min son sova, och i början av augusti lade någon ett nyfött barn vid mitt bröst.

Och då stod tiden faktiskt stilla.