Jag har en vän. Vi brukar prata med varandra, så där som man gör med vänner. Ibland skickar vi bilder till varandra på klänningar vi funderar på att köpa, ber om smak- och storleksråd. Vi skickar recepttips till varandra och skrattar åt att vi mest liknar små husmoderliga tanter i våra konversationer. Och ibland pratar vi om döden.
Det är mörk höst och jag går i sjukhuskläder genom kalla kulvertar när det piper till i fickan, ett sms. »Har du tid att prata en stund?«. Jag väntar in min vän som ställt frågan och sedan hittar vi en gammal brits i galon att slå oss ner på. Sjukhusets betongväggar är kalla, lysrörsljuset kallare och hygienreglernas korta ärmar gör skinnet på våra armar alldeles knottrigt. Min vän har haft en jobbig dag på sjukhuset, en sådan dag när man mött människor som drabbats hårt och orättvist av livet självt och då måste man få prata.
Så vi sitter där på en orange galonmadrass i en kulvert och fryser och pratar. Hon berättar och jag lyssnar. Det är ett kodat samtal, helt sekretessvänligt och utan tillstymmelse till avslöjande av vilken patient man talar om. Det ingår inte i läkarutbildningen, men vi lär oss det alla, att prata utan att avslöja våra patienters identiteter, talar utan ålder, utseende eller kön. Det är inte det som detta samtal handlar om, vem som drabbats, det handlar om känslan i det egna bröstet och om att inta rollen som läkare i mötet med patienten trots att det känns som att man själv håller på att gå sönder lite inuti. Om att vara den som står stadigt och tryggt i ett rum där någon faller, går sönder och inser att inget någonsin kommer bli som förr. Det handlar om när vanmakten slår en och livsöden äter sig in under nyspritad doktorshud.
För drabbade blir vi då och då, i alla fall jag och min vän. När vi har pratat klart är det färdigt på ett annat sätt, inte så att tanken suddats ut eller känslan helt försvunnit, men den är en annan. Den är delad, och med samma utbildning i bagaget och en framtid inom samma yrke finns en förståelse och en förmåga oss emellan att prata om dessa möten.
I förra veckan dog en patient på avdelningen jag arbetar på. Det har hänt förr, det kommer att hända igen och döden är inte alltid det värsta, det vet jag, men ibland kommer den med sina sura tänder och biter sig fast lite extra i en. Jag sitter i samtal med de anhöriga efteråt, det är ett fint samtal och vi pratar om det som just har hänt. Döden. Jag svarar på frågor och stannar till dess att de svar som kan ges har getts. Jag har stått stadigt. På kvällen hör jag av mig till min vän.
Jag är glad att ha hittat en vän som valt samma yrke som jag. Jag är glad att ha en vän att prata om döden med. Och ibland om klänningar, för livet innehåller det och allt däremellan.
