Omkring en hundralapp i timmen betalade landstinget till den som ville sitta vak hos en människa inne på sitt livs sista procent av tid. Den äldre kvinnan i sängen bredvid fåtöljen där jag sitter, väger kanske inte mer än 40 kg. Jag har försökt med smörgåsrån med mycket smör och ost, men utan någon större framgång. Under det ljusblå landstingstäcket tittar ett par pliriga blå ögon upp. När smörgåsrånet erbjöds dök några tillfälliga rynkor upp på näsan men nu ser hon åter fridfull ut. Jag är läkarstudent, varken i början eller slutet på utbildningen. Det vore lögn att säga att jag inte gör det för pengarna, men också för att, om än tillfälligt, erbjuda mina utarbetade hjärnceller något annat än Sobotta’s anatomilexikon, Kir. och Akut nefrologi.

Hon frågar mig med ett par minuters mellanrum om jag vet var hennes man är. Med samma intervall av tid stryker jag henne varsamt över pannan och svarar att jag inte vet. Klockan på väggen tickar. Vi råkar dela ett par timmar av våra liv. Det slår mig plötsligt att hon har levt 75 år mer än jag i denna värld. Sett fler stjärnor bryta sig ur nattsvarta himlar. Låtit sig undslippa fler skratt, lagat fler söndagsmiddagar och säkert älskat fler än jag. Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta, tänker jag sakta. Han är säkert någonstans där han har det bra, hör jag min röst säga med eftertryck. Kanske hon ler för en stund, mellan hostattackerna.

Shakespeare ska visst ha sagt en gång något i stil med att »allra sista scenen, som slutar detta rika skådespel, är andra barndomen, fullkomlig glömska, och utan tänder, syn och smak och allt«. Och beskrivningen ger väl inte en så särdeles flärdfull bild av ålderdomen. Men ett avgörande faktum slår mig faktiskt just där och då: Att få 95-åringar att skratta igen efter en lunginflammation är minst lika coolt som neurokirurgi, arytmologi och anestesi.

Ett par minuter senare har sömnen omslutit hennes lilla kropp. Flyktiga steg passerar utanför. Eftermiddagsronden. Den passerar jäktat förbi. Inget nytt på säng 14:2. Jag har tidigare fått syn på en diktsamling vid sänggrannens bord och vågar nu i ett plötsligt infall be om att få låna den en stund för att läsa högt. Första versen ur Tove Janssons höstvisa är som gjuten ur denna stund. Jag darrar lite på rösten men hoppas för mitt inre att det inte märks:

»Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött, nu blir kvällarna kyliga och sena. Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött, och med ens så förfärligt allena. Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde. Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort, och det är så väldigt lite jag gjorde.«