Vi börjar återigen året med lite ornitologi. Denna gång har turen kommit till sprätt-tuppen. Deras revir är områden som oftast har prefix eller ändelse av hjärt- eller -kirurgi, gärna innehållande ord som akut, trauma eller något annat som man kan göra en tv-serie av. Inom fälten geriatrik och dermatologi är de inte synliga. De häckar året runt men trivs bäst då det råder brist på större fåglar, kring de stora högtiderna och framförallt under juli månad. Då trivs tupparna som allra, allra bäst.

De var högljudda i skolan, satt bakåtlutade, talade först och sist; berättade gärna för de andra fåglarna hur saker och ting verkligen låg till. De andra fåglarnas uråldriga sång, om att »se en, göra en och lära en« ersattes med kacklet: »jag har aldrig sett någon, men vill gärna försöka mig på en«. De knuffar sig fram och tar för sig och lagret av erfarenheter växer på sig. Självbilden växer dock ännu snabbare än så och precis som för de skriande måsarna belönas, tyvärr, de dumdristigaste av tuppar. Förnuftigare fåglar får stå tillbaka för tupparna som har pressat sig fram till de efterlängtade operationsborden.

Så snart de blir för många tuppar på en och samma plats börjar de ofta med ett våldsamt revirmanifesterande. Den som tycker sig ha den hårdaste näbben eller den längsta kammen pockar på uppmärksamhet och vill sätta sig i respekt hos de andra fåglarna. Deras åsikter är alltid starkast i efterhand, när facit redan finns. Då är sprätt-tupparna helt övertygade om hur det hela borde handlagts om bara de fått bestämma från början.

De tycker inte om regler, i alla fall inte nedskrivna sådana. Tupparna kacklar som de vill och fäster liten vikt vid begränsningar. De, det vill säga, begränsningarna, gäller de andra djuren. Tuppen vill gå dit näbben styr den.

Om det seglar in någon majestätisk rovfågel anammar sprätt-tuppen en av två möjliga strategier. Antingen låtsas den vara en liten kyckling och gör sig söt, inställsam och vädjande till faddersinstinkten. Eller så blåser den upp sig, reser kam och spatserar med bestämda steg i korridoren med den vita fjäderdräkten fladdrande runt omkring sig. Den andra strategin är sällan framgångsrik om inte rovfågeln råkar vara en gammal trött kråka som är redo för pensionering och inte orkar bråka med dagens ungtuppar.

Själv stördes jag inte så mycket av tupparna, brydde mig sällan om dem faktiskt. Jag tillhörde kanske till och med en av dem som tyckte att en färggrann fjäderdräkt var lite charmigt.  Då min son blev sjuk och hamnade i klorna på en, ändrade jag dock fort uppfattning. Det är märkligt hur fort en åsikt kan förändras när det är ens eget kött som blöder.

Djuren är ju också människor och även om de säkert har blivit färre tuppar än tidigare på våra sjukhusområden, så är det ändå fortfarande på tok för många. För sprätt-tuppar är ett besvär, ja det är just vad de är, i sjukhusets värld.