Den danske filosofen Sören Kirkegaard ska visst ha sagt en gång: »Att vilja bli läkare är att själv vilja lida«. Men å andra sidan ska han också ha hävdat något i stil med »att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv«.

Ett par veckor in i allmänmedicinen. Efter drygt ett år på det stora huset känner jag mig så grön, så grön. Bussarongen är alldeles för stor för mig. I tidboken trängs iterativa eksem med funktionella dyspeptiska besvär och kronisk ländryggsmärta utan neurologi. Telefontider om hjärtklappning och allt det där som liksom kunde skjutas lite åt sidan med repliken »det där får du ta upp med din hälsocentral«. Lite urskuldande. Utan att ha behövt tappa ansiktet över att jag faktiskt inte visste vad besvären beror på och utan att ha behövt förklara för patienten att det där kanske kommer att bli någonting han eller hon måste försöka leva med.

Jag beundrar dem, allmänmedicinarna. Hur de i bruset tycks kunna urskilja en sinustrombos bland huvudvärkar, en granulomatös polyangit bland hudutslag och en Mb Osler bland näsblödningarna, och bara något som låter så trivialt som att skilja en virusorsakad faryngotonsillit från en antibiotikakrävande dito av streptokocker. Och så kronikerna, kanske framför allt dem. Att ge hopp, att ha ett litet nödlösnings-kit i bagaget inför eventuella uppseglande krascher. En dans med uppfinningsrikedomen.

Det lite ängsliga knyttet har återigen suttit allt oftare vid min sida senaste veckorna. Det är inte akuten och att stå på hypotetiska multi-prio-ett-larm och den lite paniska rädslan över akutliggaren som fyller på sig. Det är att jag knackar dörr om trumhinnor, har tummen mitt i handen när det kommer till ledpunktioner, att jag ändå inte riktigt vet när de hypotetiska gallbesvären ska ultraljudas eftersom de säkert kommer att ha konkrement av oklar signifikans och så meniskerna.

Även om uttrycket »tiden läker alla sår« periodvis stått inte bara mig upp i halsen, försöker jag långsamt intala mig att den finns på vår sida, min och patientens. Vi får låta dagarna visa åt vilket håll det utvecklar sig (även om mitt »antibiotikarecept i reserv« ogillades något av förskrivningsstatistiken – låt säga att jag övar på uppfinningsrikedomen). Vi har inga tiotusenkronors-vårddygn som tickar. Vi har tiden och återbesöken. Och det går (oftast) bra.

Och när kvinnan i receptionen hojtar att patienter redan velat lista sig hos mig, då kan jag ändå på min promenad hem vara glad att jag vågade.