Jag har tagit tåget till Falun fler gånger än jag kan räkna. Till Mariehamn fick jag ta tåg–flyg–taxi alternativt buss–båt–buss. Jag har flugit till Visby oräkneliga gånger för att ha mottagning i det vackra rummet med fönster mot Östersjön. Min aktuella kärleksaffär är med Karlstad, där vissa patienter bor så nära gränsen att de talar norska uppblandat med värmländska. Utöver dessa platser tillkommer ett tjugotal städer där jag föreläst – om cancer eller kommunikation eller om livet som läkare.

Sjukhusen jag kommer till har samlat ihop en massa patienter med helt osorterade diagnoser. Ofta sitter jag på vägen dit och uppdaterar mig, och jag tycker verkligen att konsultuppdragen bidrar till att jag är en bredare kliniker än jag annars skulle vara.

Konsultandets avigsidor: SJ. Jag säger inte mer. Frukost med ryska lastbilschaufförer på ett skabbigt motell invid E 18. Ensamma kvällar på hotellrum som ibland kompliceras av att mina barn ringer och berättar att den ena blöder näsblod hemma i Uppsala medan min man gör ärenden på Bauhaus. Sådana gånger har jag förbannat resandet och mig själv för att jag ställt upp på det. Annars följer de ensamma kvällarna ett mönster: jag äter middag och går och simmar. Jag kan rekommendera simhallen i Skellefteå. Visbys var väldigt trött och sliten sist jag var där. Bäst av alla är Mariehamns – värd en egen resa bara för att få chansen att bada i varm utomhusbassäng en kväll när det snöar.

Det är förvånande hur många patienter jag minns, hur starkt hjärnan associerar människan till den geografiska platsen. I Mariehamn backades jag upp av superprofessionella sköterskor som visste hur man löste praktiska problem. När någon långt ute i havsbandet behövde morfin så visste syster Raija när båtarna gick och hur sjukhusvaktmästaren kunde köra ut till kajen med morfinet så att det skulle nå patienten före kvällen. Åländska patienter flimrar förbi. Mannen med den svåra ångesten, som började fråga om sina röntgensvar redan när jag ropade upp honom i väntrummet. Den unga kvinnan som fick en tumördiagnos samtidigt som hon fick sitt första barn. Den glada mannen som jobbade i kustbevakningen och kom till läkarbesöken med presenter som han hade snidat själv under långa pass på båtarna.

På Gotland likaledes helt fantastisk personal. Får ni cancer så bosätt er på Gotland! Då kommer syster Ann-Britt och syster Micaela ta väl hand om er. Gotland är en liten ö och före nybesöken kom mottagningssköterskan ofta in med ett litet förord: »Det är han, du vet, vars syster har gård bortåt Hemse. Hans mamma har cancer och henne ordinerade du cytostatika åt när du var här i augusti.« Stormiga dagar, logistiska problem med båtar som inte går och cytostatika som inte kan skickas från fastlandet. Jag har stått i Visby med en »akut rygg«; en patient med tumörorsakad medullakompression, en dag då helikoptern inte kunde lyfta på grund av dåligt väder. Då reflekterar man över vård och ojämlika geografiska förutsättningar i vårt land.

Ibland reser jag med maken och barnen i städer där jag arbetar och jag berättar om mina upplevelser medan vi promenerar längs välkända gator. För mig är städerna sammanlänkade med minnen av patienter och personal, av ensampromenader, av tusentals vändor i motionsbassängen. Barnen ser helt andra saker: roliga affärer, statyer, fina djur i parker. Och så ska det vara, förstås. Samtidigt: en tacksam tanke på vad vi får uppleva genom läkaryrket. Så många minnen, händelser, diagnoser … Så många människor som passerat revy.