Jag älskar sjukhus. Jag älskar kompetensen som rör sig genom korridorerna, diskussionerna med kollegorna på morgonronden. Älskar rutinerna, systemen, flödesschemana och pm:en. Älskar patienterna ännu mer. Hur olika de är. Hur de överraskar och utmanar genom att inte vara några skolboksexempel, inte gå att pressa in i ett fyrkantigt flödesschema.

Jag älskar landstingskaffe i farten, sparkcykelfärder genom kulvertar mellan avdelningen och akuten. Liv och död, födelse och förgänglighet, det utsökta alldagliga insprängt däremellan.

Och jag älskar sjukhus för att det alltid finns mer att göra där.

För att det aldrig är någon som stänger och säger att nu måste alla gå hem.

Och samtidigt är det just den aspekten av mitt framtida yrkesliv som skrämmer mig allra mest.

Jag lider av en defekt som jag vet att jag delar med många i min yrkeskår. Jag saknar en spärr som säger åt mig när det är dags att sluta arbeta. Kanske är det ett slags last. Om jag tar en kaka till kaffet slutar jag inte äta förrän kakfatet är tomt och om jag börjar arbeta slutar jag inte förrän någon tvingar mig att lägga av. För den utomstående betraktaren är det kanske lättare att se problemet med kakorna än med arbetet. Tänk vad mycket man skulle kunna åstadkomma om man aldrig tog paus. Vad mycket man skulle lära sig, vilken skicklig läkare man skulle bli, om man aldrig gick hem från det där älskade sjukhuset som aldrig stänger.

Feltänket ligger i detta: vi är inte gjorda för att ständigt arbeta. Vi som saknar en spärr som säger åt oss att det är dags att vila behöver pauser precis som alla andra. Vi är bara sämre på att känna av det – på samma sätt som vissa personer med insulinbehandling får svagare känningar vid hotande hypoglykemi. Och precis som diabetikern med svaga känningar måste vi vara försiktiga med oss själva, agera i förväg och inte när det är för sent. 

Jag älskar sjukhus. Det är ett privilegium att få arbeta på en sådan plats. Med det privilegiet följer ett ansvar att ta hand om sig själv. Annars är man inte kapabel att hjälpa andra. Man blir skicklig av att jobba mycket, men inte om man arbetar så hårt att man knappt vet vad man heter. 

Det finns några gånger i mitt liv när jag snuddat vid den berömda väggen. När jag jobbat så hårt och vilat så lite att hjärnan till slut känts som en gröt och de enklaste uppgifter tyckts omöjliga att utföra. Det är inte ett läge där man är kompetent. Det är inte ett tillstånd då man ska ansvara för andra människors liv och hälsa.

Ibland är den viktigaste kompetensutveckling man kan ägna sig åt att lära sig konsten att ta ledigt.

Glad semester.