»Lycka till«, säger sjuksköterskan när hon lämnat över Håkan till mig och räcker mig hans pappers­mapp. Jag låtsas förnärmad över antydan att vi förlitar oss på något så banalt som tur: indignerat påpekar jag att vi inte är ett kasino utan ett operationslag, att jag är läkare och inte croupier. Patienten, som i verkligheten inte heter Håkan, spelar glatt med och låtsas orolig över att bli överlämnad till dessa spelare.

De här minisamtalen, när det ibland först i efterhand går upp för mig hur lik jag låter min far, är en av mina favoritstunder på jobbet. De är helt meningslösa, och ändå så fulla av mening för mig och, hoppas jag, för patienterna. Hur mellanmänsklig värme liksom blåser förbi i en annars steril och kall situation. 

Håkan ska genomgå en operation av ett aorta­aneurysm som upptäckts via screening. Vi står i slussen till hybridsalen, den sal som är gjord för att göra både endovaskulära och öppna operationer. Planen är att Håkan ska vara vaken eller lätt sederad under operationen, medan interventionisten opererar honom via ett instick i ljumsken. Men vi är i salen just för att man inte vet vad som kommer att hända, och därför finns också kärlkirurgen i beredskap med sin skalpell och sin stora kärlklämma. För det mesta händer ingenting, och det är tråkigt, för att inte säga mycket tråkigt. Men när det väl händer något, då händer det mycket och fort.

Men i dag är det tråkigt. Håkan är nålförsedd som en nåldyna och ligger och småslumrar i vad som verkar vara ett behagligt rus. Infusionspumparna är inställda, monitorerna tickar, blod­påsarna vilar matt i kylskåpet och Håkans njurar sköter sig, så för mig finns inte annat att göra än att titta på det mono­kroma skådespelet som ut­spelar sig på interventionistens skärmar.

Men jag har sett filmen många gånger och tankarna glider iväg. Tillbaka till samtalet i slussen, om tur ­­
och otur, och det blir uppenbart hur fel jag haft. För visst förlitar vi oss på turen. Hur skulle vi kunna göra annat? Oavsett om vi vill kalla det för slump, maktoub eller karma, så finns den där, och att vidkännas turen är inte samma sak som att förlita sig på den. Däremot är det hybris att förneka den. Så mycket av vårt arbete går ut på att minimera slumpen: checklistor, utbildningsinsatser och kontrollsystem. 

Det var kanske tur för Håkan att hans aneurysm upptäcktes, det var definitivt otur att det uppkom, han har tur som har fått en riktigt bra operatör i dag, han har otur som har en narkosläkare som står och dagdrömmer. Men just i dag har han tur.

Den äldre kvinnan som jag träffade på intensiven i går upprepade gång på gång att hon haft sådan otur, och det gjorde mig illa till mods. 

Vi tycker inte om slumpen, framför allt inte inom medicinen. Vi vill ha en förklaring till varför det går bra eller dåligt. Ett snöre att följa i mörkret; att inte vara en flipperkula i ett spel. Så när kvinnan upprepar att hon haft sådan otur försöker jag förklara att det inte är helt godtyckligt: att hon sannolikt fått sin propp i lungan för att hon legat stilla i sjukhussängen. Och att anledningen till att hon legat stilla i sängen är hennes blodförgiftning, som i sin tur troligen orsakats av de flera bukoperationer som hon genomgått. 

Det finns många saker man kan göra för att främja sin hälsa. Eller låta bli att göra det, för den delen. Jag trasslar in mig, för hon har naturligtvis helt rätt: hon har haft otur. Att hon blivit så hårt drabbad. Det går inte att argumentera emot. Hon har haft otur.