Färdig specialist i allmänmedicin. Jag? Jag måste ju fortfarande knappa in tillstånd på internetmedicin dagligen. Skicka ut patienten på ett EKG, så jag kan googla. Knacka på den Erfarnes dörr och be om ursäkt för att jag stör. I smyg sätta diktafonen i örat, så jag hör vad de säger på Youtubefilmen, innan jag går in på operationsrummet med självsäker min. Varje dag dyker det upp något som är första gången för mig. Gamla sanningar som krossas med nya icke-göra, evidens och subventioner. Hur många medicinska rariteter som slinker igenom för att jag inte ens vet att de existerar vågar jag inte ens tänka på. I tio år har jag arbetat och äntligen blivit färdig specialist i allmänmedicin. En milstolpe som väcker reflektion över resan – vad har jag lärt mig?

Min största insikt är det enorma antalet platser jag arbetat på genom mina sidoplaceringar. Vilken inblick och erfarenhet detta gett på det sociala, organisatoriska och psykologiska planet. En specialisering i sig.

Jag är inte bara specialist i allmänmedicin, jag är även specialist i att vara nybörjare och bli instruerad. Hur en bra journal skrivs, hur register fylls i, om brev läggs i röd eller blå mapp, nya tillstånd och handgrepp. Det Heliga Budskapet och allmänmedicinarens viktigaste lärdom är nu väl inpräntat; hur man skriver en bra remiss. Jag är dock även specialist i att vara den mest erfarne utan någon erfarenhet. Att vara den efterlängtade arbetskraften som kommer där med stetoskopet i handväskan första arbetsdagen. Sköterskornas blickar säger direkt vid ankomst att jag är det tillfälliga fundamentet som tillåter verksamheten att fortgå.

Jag har blivit specialist i att bedöma patienter utifrån sammanhang och förväntningar, men även på att ställa snabb diagnos gällande arbetsklimat och organisation. Jag har dykt rätt ner i getingbon där halva personalstyrkan sagt upp sig på grund av omorganisationer, nästa månad rättat in mig på prisbelönta kliniker där man snubblar över förbättringsarbeten. Det finns kulturer där noggrannhet värderas så högt att ingen vågar arbeta. Andra där ryggar dunkas, där glädjen över medicinska fynd är så stor att den lycklige läkaren viftar på svansen och hämtar alla andra för att utbilda. Det finns kliniker där trygga undersköterskor kommer vid ett knapptryck och räcker fram det man behöver innan man hunnit be om det. På andra ställen behöver man nästan skruva ihop sin egen stol för att ha någonstans att sitta.

Den tyngsta specialiseringen av alla är dock fikarum. Jag är tränad som en elitsoldat för att ta mig an ett fikarum. Kaffeautomat och du kan fika hur du vill. Kaffebryggare är likställt med sociala krav och tider du förväntas rätta in dig efter. Till bryggaren hör minan att se upp för: mjölken. Den kan vara Någons eller Allas. Val av kopp är nästa utmaning. Att ta någons privata kopp, det är lite som att ta på sig denne persons underkläder. Jag blev tagen åt sidan en gång efter min första fikarast på en klinik. I all välmening blev jag upplyst om att jag hade »hyvlat en skiva av en privat ost«. Tacksamt tog jag till mig informationen då jag fick förklaringen till den isande tystnad jag känt av, men inte kunnat adressera i stunden.

Jag har även blivit specialiserad i att hitta nätverk. Inte genom att armbåga mig fram med medicins­ka kunskaper, då försvinner man i mängden bland studenter och AT-läkare. Men med mod att släppa fasaden och vara lite personlig i mötena med sina tillfälliga kollegor – ja, då har man även fått vänner för livet.

Med denna resa i ryggen och alla vänner jag plockat upp på vägen ska jag nu fortsätta öva på vårdcentralsarbetet.  Men ost, det ska jag banne mig hyvla helt utan hämningar framöver.