Jag står utanför stenhuset i den sydeuropeiska sommarnatten. Runt omkring mig välver sig djupgröna kullar, täckta av olivlundar. Ovanför: natthimlen, en ofattbar evighet. I trädgårdens mörker glimtar något till. Där, igen! Vad var det? Det enda ljud som hörs är syrsorna. 

Vi har alla träffat dem. Den storrökande mannen som söker akut med återkommande hematuri. Kvinnan som kommer för en rutinundersökning och har en resistens i magen. Patientmötena där en drabbas av en plötslig insikt om en process i patientens kropp som hen själv ännu inte vet något om, och inte kommer att vilja veta. 

I dag är det en man, yngre än min far, som kommer till min allmänkirurgiska mottagning. Sedan ett halvår tillbaka har han märkt av en knölighet i ljumsken. Husläkaren har remitterat in honom – är det ett ljumskbråck? 

Patienten har inget bråck. Han har fyra stora, ilsket hårda lymfkörtlar i sin magra ljumske. Mina fingrar förstår före mitt huvud, och mina lungor expanderar redan för att förbereda mig på det kommande samtalet. Han behöver inte ens berätta för mig om viktnedgången, om tröttheten, innan jag vet. 

I vårt yrke lyssnar vi på människor som vet att de ska dö, och vi tröstar deras anhöriga efter det sista ande­taget. Vi stålsätter oss, och efteråt hänger vi av oss rocken, går hem, och glömmer dem – för däri består vårt arbete. Men plötsligt en dag sitter vi framför en människa och inser att vi struntat i den mentala vita rocken för det var ju bara en hudfläck, bara en rutinkontroll, bara ett ljumskbråck. 

Jag förklarar att det måste utredas, att vi tar ett steg i taget. Går igenom planeringen. Använder så få ord som möjligt och väntar på responsen. Strax kommer frågan:

»Kan det vara …?« 

Ja. Ja, det kan det.

Paus. »Men det kan också vara något annat. Just nu vet vi inte. « 

Men jag vet. 

Jag tvingar mig själv att stadigt möta hans blick, och kämpar emot mitt uppvällande behov av att fylla tystnaden, av att lugna, av att bagatellisera. Om inte jag kan vara modig, hur ska han kunna vara det? 

Efteråt öppnar jag fönstret och står där en stund. Andas ut och andas in. Kisar ut över den oförskämda majgrönskan, en oberörd vårsol. Jag ska köpa en glass på vägen hem. Jag ska ringa min gammelfaster, som jag inte pratat med på länge. Och jag måste komma ihåg att stanna på väg till bussen och verkligen lukta på syrenerna. 

Genom mitt yrke får jag uppleva de kyliga rysningarna av dödens skugga, utan att det är mig den faller över. Men långsamt tycks jag ha blivit i det närmaste immun mot den där skuggan – förutom när den vita rocken hänger oanvänd borta vid dörren. 

En månad senare står jag mitt i den täta, sydeuropeiska natten och ser trädgården fyllas av blinkande ljus. Eldflugor! Det är alltså såhär de ser ut. Mitt sällskap och jag delar ett spontant utrop, en barnslig förundran över detta oväntade, magiska. 

I mitt ordnade liv lever jag alltid ett steg före, en tanke framåt, med en plan B i beredskap. Nu vänder jag blicken upp mot oändligheten och känner djup tacksamhet över att få uppleva det överraskande. Det som för oss närmare livet, och närmare döden, innan allting är förbi. I detta ögonblick luktar lavendeln starkare, syrsorna spelar högre, och den mjuka sommarbrisen känns som en vänlig hand mot min bara underarm. 

Vi betraktar eldflugorna. Små dansande ljus i mörkret. 

Jag visste knappt att de fanns.

De är det vackraste jag sett.