Så fort patienten lämnat rummet sjönk läkaren ihop på kontorsstolen, slöt sina ögon och släppte ut en djup suck. Sen sammanfattade hon sin känsla inför sitt läkarkall: »Nej, man skulle ha blivit renskötare istället!«

Hennes publik i detta uppgivna ögonblick var tre storögda förstaterminare på Karolinska institutets läkarutbildning. Vi hade blivit utskickade på vår första vårdcentralsplacering och hade traskat efter distriktsdoktorn hela dagen, som en liten skock ankungar präglade på sin modersfigur. I detta fall en modersfigur som tröttnat på allt vad läkeri hette.

Det är en märklig värld jag kommit till, minns jag att jag tänkte. Doktorn klagar, högt, på arbetstid! Jag var fascinerad. Jag hade nyligen lämnat en konsultbyrå i Stockholm för att omskola mig till läkare. I konsultvärlden var det aldrig någon som uttryckte negativism inför sitt yrkesval. Det som gällde i konsultvärlden på betald arbetstid var beteenden som signalerade »high performance culture«; en kultur som präglas av att de anställdas prestationer ständigt överträffar kundens förväntningar. Glada utrop, välputsade skor, prat om hårdträning inför Vasalopp, allt sådant var välkommet på arbetstid. Den som ville jobba som renskötare gjorde klokt i att behålla det för sig själv. Allmänläkarens önskan om att få blicka ut över böljande renskockar sticker ut i minnet för det var en kulturkrock för mig, mellan konsultvärlden och vårdcentralen. Med tiden har jag slutat fascineras av att människor klagar högt på arbetstid.

Denna sommar följde jag under några dagar med läkarna på en gynekologisk avdelning på Åland. Jag auskulterade för att lära mig mer om gynekologi och obstetrik. Den finska pensionerade överläkaren som jag följde hade ryckt in för att få ihop sommarschemat på ön. Jourerna varade i en vecka. »Ska du jobba sju dagar och nätter i sträck?«, undrade jag storögt och han nickade kort. Över lunchen berättade han om sitt arbetsliv som obstetriker på ett finskt sjukhus med 600 förlossningar per år. Han var den enda obstetrikern där. Så han jourade. I tolv år. I sträck. CTG-kurvorna faxades till hemmet dygnet runt, när som helst året om kunde han bli inkallad, ibland tre gånger per natt. Enda uppehållet i jourandet var 6 veckors semester om året. Efter tolv år fick han nog och sa till ledningen att han inte orkade jobba på det sättet längre. »Vill man, så går det nog«, svarade cheferna, vilket hade gjort honom lite sur, sa han. Jag glömde fråga om han någon gång under de tolv åren hade övervägt att gå över till renskötsel.

Jag befinner mig nu i väntan inför AT. Kanske är det min konsultsjäl som inte riktigt kan acceptera detta med väntan; saker bör vara gjorda, och det ordentligt, helst i förrgår. Så jag försöker tänka aktiv exspektans inför AT och funderar över åtgärder som kan berika tiden.  

Slutligen. Kära kollegor, i vikarierandets väntetider: jag vill bara nämna att det går att få in en fot genom dörren till äldre kollegor. Vad vill du göra? Auskultera med en barfotadoktor i Tanzania eller kanske en distriktsdoktor i Trollhättan? Och om du funderar över renskötsel finns det kanske, någonstans, till och med en dörr på glänt till vildmarken.