Vi var på besök hos min mor. Mormor vaktade barnen och jag och min man gick på absurd teater. En helt fantastisk välgjord »Kung Ubu«.

Dagen efter Ubu hade vi sovit gott. Barnen följde med mormor till köket och jag vilade lite. Det hördes röster och frukoststök. Det var helgmysigt, så långt ifrån absurd teater man kan komma.

Plötsligt smyger vår äldste son fram och säger: »Kom, det är akut, mormor är yr.«

På golvet i köket ligger mormor på rygg med lätt vridning åt höger. Hon är blek, svettig, har nystagmus och en svagt hängande höger mungipa. Hon sluddrar lite, men mest verkar hon inte vilja prata alls. Till slut får jag fram att det känns konstigt i hela vänster sida, som pirrning eller domning. Sedan kräks hon. Men hon kan röra alla extremiteter.

Jag ringer 112 och säger att jag tror hon har en stroke, en stroke i bakre cirkulationen.

Ambulansen kommer. Jag säger det igen, hon har en stroke i bakre cirkulationen. Jag säger att jag är stroke­läkare. Mormor sluddrar fortfarande. Hon kräks under deras första undersökning. Hon hjälps ut till båren och hon hade inte kunnat ta ett enda steg om de inte hade lyft henne under varsin arm. »Bra, nu blir det snabbt trombolyskedjan«, tänker jag. Det blir det inte.

Det blir »dotter är neurolog och patienten är yr och symtomen i övrigt har gått tillbaks« i deras rapport till akutmottagningen.

Visst är det svårt att vara anhörig. Det tog en lång stund innan jag förstod att de mottagande systrarna inte tänkte störa medicinjouren, utan väntade på neurologjouren som började sitt pass om 30 minuter. Jag fick också veta att det inte fanns en säker tidpunkt för insjuknandet.

Då började jag morra. Jag blev en tigrinna som slogs för min mors liv.

Efter morrandet blev det röntgen, men sedan skulle ingen trombolys ges. Jag började ryta. Min verklighet gungade, den var absurd – Kung Ubu släng dig i väggen! Här var vi på ett universitetssjukhus och de tänkte inte försöka rädda henne från en stroke i bakre cirkulationen! Jag sa att det var orättvist, för om vi hade varit i Västra Götaland hade hon redan legat på trombektomibordet!

När jag hade rutit färdigt och min energi var uttömd blir vi alla räddade av en röntgendoktor. Röntgen hade hittat en tromb i bakre cirkulationen! Om det hade varit teater hade man nästan kunnat höra applåderna.

Bakjouren i neurologi var inte sen att ta nytt beslut och beklaga händelseförloppet. Plötsligt springer vi i kulvertarna mot neurologavdelningen.

Mormor får trombolys – cirka två timmar försenat, så som jag ser det. Hon blir bättre, i princip helt återställd faktiskt. Men jag tackar faktiskt inte ambulansen och akuten för det. Jag är övertygad om att genus hade stor betydelse för deras dåliga jobb.

De såg min mor som en yr gammal tant och mig som en onödigt orolig kvinnlig anhörig med för mycket kunskaper. En manlig ambulanssköterska
­säger att min mors symtom gått tillbaka, och de kvinnliga akutmottagningssköterskorna tror honom utan att själva kolla upp.

Jag tackar röntgenläkaren, verkligen! Jag tackar mig själv och det märkliga med livet som gjorde att vi var på plats just denna helg. Jag tackar bakjouren som snabbt kunde skrota ett felaktigt beslut och inte fastna i prestige, som många män skulle gjort.

För tänk om män lika ofta som kvinnor blev diskriminerade på grund av sitt kön, – ja, då skulle vi säkert mycket snabbare komma framåt i genusfrågor. Tänk vilken absurt vacker värld vi skulle kunna få.