Anders träffades av en metallstång som föll av taket på lastbilen som han just kört. »Jag hade tur för den snuddade bara«, berättade han, »fast det var en tung stång och det blev en ordentlig bula«. Kanske att det svartnade till för ögonen ett ögonblick också, han mindes inte riktigt. Dagarna därefter var som vanligt: han arbetade som lastbilschaufför, två av barnen på dagis, ett i skolan. Mia, hans sambo, hade börjat läsa till lärare. Vardagen följde sitt invanda spår, dagar blev till veckor och när han fick huvudvärk och kände sig ovanligt trött kopplade han inte ihop det med den där fallande stången. Vem skulle väl ha gjort det? Han hämtade barnen en fredag, tog en Ipren-tablett och somnade i sängen så snart sambon kommit hem vid femtiden efter sina föreläsningar. Nästa morgon gick hans yngste son Tobias fram till Mia i köket och sa att »pappa vaknar inte«.

Vi vill att livet ska vara rationellt och rättvist. Att saker och ting ska hänga samman i orsak och verkan. Att de händelser som livet kastar mot oss ska leda till förutsägbara ting och förlopp. Men i stället är ju livet så oberäkneligt, så skört och samtidigt så hållbart. Håller sig ibland kvar i den sjukaste av kroppar under lång tid, en låga som vägrar slockna; försvinner ibland med en våg, en blodpropp, eller ett slag från tomma intet mot de starkaste och friskaste. Osäkerheten skrämmer som ett mörker.

När Mia kom upp till sovrummet såg hon att Anders var medvetslös, men att han andades. Hans händer darrade på ett sätt som hon aldrig sett tidigare och han hade haft urin­avgång. Hon larmade efter ambulans som kom inom bara några minuter. På sjukhuset gjordes en skiktröntgen av hjärnan som visade ett subduralhematom, en blödning mellan hjärnan och skallbenet som tryckte på hjärnan, komprimerade den och sköt över strukturerna kraftigt åt vänster. Anders tillstånd försämras snabbt, svullnaden verkar tillta och hjärnans vitala blodförsörjning är hotad. Han intuberas, blir uppkopplad på en ventilator och förd till ett annat sjukhus där neurokirurger opererar honom samma dag. Hela operationsberättelsen är på endast sex rader:

»Coronär incision strax bakom hårfästet. Anlägger tre intilliggande borrhål och öppnar duran kryssformigt tömmer sig likvifierat hematom under kraftigt förhöjt tryck. En del koagler. Öppnar hematommembran på djupet och kan identifiera cortex. Även under membran likvifierat hematom«

Ett helt liv i några få rader. Fyrtioåtta timmar efter att kirurgen har skurit och borrat upp hans skallben, lättat på övertrycket och spolat ut en hel del färskt och gammalt blod kan Anders lämna sjukhuset. Tidigare samma dag har han genomgått en bedömning av en arbetsterapeut som inte kan hitta några kognitiva eller motoriska nedsättningar efter operationen. Han är helt återställd.   

Det har gått sju år sedan operationen och jag träffar Anders eftersom han nu ska operera sitt ljumskbråck, och när jag frågar honom om han har blivit opererad någon gång tidigare i livet berättar han ovanstående, och ger mig samtidigt tillåtelse att dela hans berättelse med dig.

Anders historia är kanske spektakulär, fast inte unik. Den är inget mirakel utan resultatet av en vård som fungerar.