Det är fullt nu, jag får inte plats med fler. Alla människor jag burit, och ännu bär, konkurrerar om utrymmet inuti.

Jag tar mig till jobbet. Ibland med tåg och tunnelbana, ibland på cykel. Jag är halvvägs i läkargärningen, har ungefär lika lång sträcka till pensionen som mellan läkarexamen och där jag nu befinner mig. På cykeln, i vinterkylan, på tunnelbanan invid immiga fönster tänker jag: Nu får inga fler plats. Och vad gör man då som doktor?

Jag är inte trött på att jobba, jag har världens roligaste jobb. Att arbetsmiljön stundom är eländig är en annan sak – det jag upplever i vardagen på mottagningsrummet känns djupt meningsfullt och stimulerande. Jag tycker inte att jag är utbränd eller deprimerad, jag har ett bra liv, jag är tacksam. Jag har bara upplevt lite för många människoöden sedan jag blev läkare. 

De oroliga och de ångestfyllda engagerar mer. Ett till telefonsamtal eller mejl, en extra stund på mottagningen, att ta sig tiden att se någon djupt i ögonen och försöka lugna. Men även de andra! Högutbildade patienter med många frågor förväntar sig samtal där doktorn är på hugget och påläst. Patienten närmast efter bor i en hyresetta och saknar dator och e-legitimation, klarar inte kontakterna med nödvändiga myndigheter. Pengarna räcker inte, att gå till tandläkaren är lågprioriterat. Vissa patienter lägger sin själ på mitt skrivbord. Precis när vi är klara och ska avsluta säger den medföljande dottern: »Min mamma dricker två flaskor vin varje dag. Kan du hjälpa oss?«

Doktorn får förtroenden. En del verbaliseras, en del är outtalade. Med åren förstår jag mycket mer om människor och drar mina egna slutsatser utan att patienten behöver berätta så detaljerat. Jag lyssnar och ser. En patient brister i gråt och berättar om den ärftliga sjukdom som han oavsiktligt fört vidare till sina barn. En kvinna vill inte att jag ska skriva i journalen vad jag tror om hennes blåmärken därför att då kan livet hemma bli ännu svårare.

Jag träffar en favoritpatient. Vi skrattar, jag har känt honom länge. Jag vet vad hans hundar heter och hur mycket han uppskattar fransk mat. Jag kommer att ta hand om honom tills det är dags att avsluta vår relation, vid hans (eller mitt) frånfälle. Han frågar mig hur lång tid jag tror att han kommer att leva. »För det vore förskräckligt om jag inte hann dricka upp all fin whisky jag fick på min 80-årsdag.« Han klappar mig på kinden när han går.

Jag tar tåget, jag tar cykeln, jag tar tunnelbanan. Jag tänker på ett tal jag höll en gång vid en examensceremoni för unga kollegor, där jag försökte summera mina första femton år som läkare. Jag räknade till fem HSAN-ärenden, en förlossning på ambulansintaget, en syfilisdiagnos jag ställde under en vårdcentralsplacering. Men den del av talet mina kollegor mindes efteråt, och skrev och tackade för, var när jag sade: »Jag har hållit ett stort antal ledsna människors händer.« Nu har ytterligare några år gått, och händerna har blivit fler.

Naturligtvis bleknar några minnen och det ges plats åt nya, men processen är för långsam. Påfyllnaden av nya upplevelser går snabbare än hjärnans utrensning av gamla. Jag känner mig mätt, till brädden fylld av minnen och intim kännedom om hur människor har det, egentligen. Den sortens erfarenhet få yrken bjuder på.

Lösningen? Den klurar jag ännu på. I huvudet skriver jag en bok medan jag cyklar. Arbetstiteln är: »Alla de som jag har mött«.