Vi var, och är, en debattlysten syskonskara, och mina bröder är begåvade med både talets gåva och åsikternas förbannelse. Vid en middag för många år sedan tröttnade min äldre bror på lillebrors långa utläggning och instiftade – med den förstföddes obestridliga rätt – en regel. Innan du öppnar munnen ska du tyst ställa dig själv tre frågor: Är det du tänker säga sant, är det intressant och – viktigast – är det relevant? Om svaret på någon av frågorna är nej ska du förbli tyst. Problemet är naturligtvis att vad som är intressant och relevant i allra högsta grad är subjektivt, och det gäller inte bara bröder emellan. Jag tänker ofta på storebrors dekret på möten och föreläsningar innan jag ska ställa en fråga eller komma med en synpunkt. Och det är oftare än inte som jag förblir tyst. I alla fall tillfälligt så. Också när man skriver journalanteckningar är sant, intressant och relevant en ganska bra regel.

På det stora sjukhuset har kollegan varit ovanligt ambitiös och skrivit en lång journalanteckning. Under rubriken »bakgrund« tar han tillfället i akt och breder ut sig om patientens bakgrund och sociala bekymmer. Och ibland är det kanske viktigt att veta att någon varit gift tre gånger och att man har barn med olika män. Fast man kan helt utan risk för att vara övermodig säga att när det gäller en vanlig standardoperation så är det inte relevant. 

I en annan journal har en ambitiös sjuksköterska skrivit en utförlig inskrivningsanteckning. Hon har uppenbarligen haft ett fint samtal med patienten och det är nog gott för dem båda. Att skriva att patienten tillhör religionen Bahai är säkert sant och ganska relevant. Men den efterföljande långa beskrivningen av vad religionen är, är det inte. Den som vill fördjupa sig i teologi bör hitta andra källor än journalanteckningar. 

I en journalanteckning läser jag att en patient bor med sin dotter Eva och siameskatten »Nils«. Det är sannolikt sant och kanske intressant för någon, men hur det är relevant för en patient som vårdas på intensiven? Man kan argumentera att informationen är viktig för vården för att den är viktig för patienten. Fast det vet vi ju inte något om; patienten kanske avskyr sin dotters katt? Han kanske i stället skulle önska sig en ståtlig Grand Danois eller ägna sig åt sin verkliga hobby, vad den nu kan vara. Långt ifrån allt som är relevant för patienten är det för hens läkare. 

Man kan tycka att det är harmlöst, rent av trevligt, med journaltexter som breder ut sig, sväller över och som berättar lite om dittan och dattan. Men då har man fel. Det är ett patientsäkerhetsproblem för att viktig information drunknar i svallet. Det är också ett bekymmer för att orden bär mening, och i det känsliga läkar–patientsamtalet kan allt möjligt komma upp och fram. Det är ett förtroende som förärats läkaren, och många patienter vet inte att den information som förmedlats kommer att föras vidare i journalen, delas med andra och sparas för framtida bruk. Allt som sägs i ett patientsamtal bör, kan och ska inte skrivas i en journal.

Men kommer inte journalerna bli fruktansvärt tråkiga utan målande beskrivning och vindlande utläggningar som spär ut all den där neutrala faktan? Absolut. Men den som söker spännande läsning får söka den på annat håll. Harry Schein skrev någonstans att vi bör vara varsamma med orden. Det var han ju kanske inte alltid själv, men det är inget dåligt råd för det. I synnerhet när det gäller journaltext.