En kväll i slutet på januari. Mörkret har sedan länge lagt sig över sjukhuset. Blixthalkan också, visar det sig. Jag ska jogga hem, men hinner bara några hundra meter innan jag halkar och faller handlöst omkull. Reser mig upp, omtumlad men smärtfri. Tittar sedan förvånat ner på min vänstra arm som felställd hänger och dinglar. Men jag har ju brutit armen, tänker min rationella sida. Det här är alltså den omtalade adrenalinkicken, så intressant. En irrationell sida viskar samtidigt att det nog inte är någon fara, om jag bara springer vidare så går det över. Jag är ju redan sen till föräldramötet på dagis.

Den rationella sidan vinner och jag går tillbaka mot sjukhusets akutmottagning. Halvvägs dit kommer smärtan ikapp mig. Inne på akuten tar jag en nummerlapp och ser mig omkring i det överfulla väntrummet. Nu är smärtan nästan olidlig. En väluppfostrad sida skäms när jag tränger mig före alla nummer fram till luckan. En desperat sida tänker att de flesta här säkert inte är så sjuka ändå, de kan gott vända sig till vårdcentralen i morgon i stället.

Väl inne i undersökningsrummet satsar två undersköterskor på att få ut armen utan att behöva klippa sönder den nya löpartröjan. Omtänksamt, mitt i stressen, tänker den tacksamma sidan. En sönderklippt tröja är väl mitt minsta bekymmer, suckar en bitter sida. Sedan följer brits, PVK, Alvedon, morfin, AT-läkare, röntgen. Jag känner mig som i en dröm och har inte släppt tanken att jag nog ska till föräldramötet ändå.

Hur som helst är armen av. Operationsfall dessutom. »Det är lite ont om platser på sjukhuset«, säger AT-läkaren. Jo tack, tänker den bittra sidan. Jag stod själv på akuten och jagade platser nyligen. »Jag ska höra med platskoordinatorn om du kan bli så kallad satellit någonstans.« Jag ser framför mig en lång natt på akuten, men har tur och rullas snart iväg genom korridorerna. Jag landar på en ÖNH-avdelning med min gipsade arm i hösta hugg. Åh nej, en fyrsal, suckar bitterheten. Men vilken tur att jag fick plats, kontrar den snälla, tacksamma sidan.

Natten förflyter i fastande halvvaka. När morgonen gryr inser jag skamset att jag varit den klart mest störande patienten på salen. Under en stund upplever jag ovissheten i att inte veta om det blir operation i dag, i morgon eller kanske i övermorgon. Vi får se. Det kanske dyker upp något akut. Men jag har tur igen och får operationstid direkt. Snart står en undersköterska i plastförkläde och gummistövlar och hibiscrubbar mig från topp till tå. Själv sitter jag naken i duschen, morfinstinn, lagom yr med min gipsade arm i plastpåse. Vilken tur att man får hjälp, tänker tacksamheten. Det här måste vara den ultimata förnedringen, tänker bitterheten när undersköterskan skrubbar mig ett varv till.

Så rullas jag ner till operation. Det slår mig att jag hittills tillbringat mer tid med vaktmästaren än med doktorn. Några timmar senare vaknar jag till på post-op där en barsk sköterska tragglar smärtskalor med mig. 4 eller 5, jag vet inte, jag säger vad som helst bara jag får sova i fred, tänker den bittra sidan. Men hon gör ju bara sitt jobb, manar tacksamheten.

Ett knappt dygn senare är jag på väg hem, två dagar senare än planerat och som patient i stället för doktor. Med skrot i armen. Sjukskrivning i handen. Dolcontin i skallen. En erfarenhet rikare, och fylld med dubbla känslor. Tacksamhet: det kunde ju gått värre, och akutvården fungerade faktiskt bra. Och bitterhet: om jag bara tagit bussen i stället.