Sent en kväll det sista året jag arbetade som läkare ringer telefonen. Dolt nummer. Klockan visar 22.05. Jag svarar och hör en kvinna. Hon talar småländska.

»Är det doktor Hellström?«

»Ja, Olle Hellström.«

»Förlåt att jag ringer så här sent, men jag är så orolig. Jag kan inte sova. Jag var hos dig för ett halvår sedan. På Jakobsgårdarnas vårdcentral.«

»Ja, och vem är det jag talar med?«, svarar jag.

»Jag heter Eva Berglund. Jag visade då upp ett hudutslag på ryggen, mellan skulderbladen. Du sa att det var helt ofarligt. Men det har vuxit nu, är stort och rött och gör väldigt ont.«

»Jag är ledsen Eva. Jag har träffat så många. Jag kan inte komma ihåg dig. Det rör sig ofta om helt ofarliga utslag.«

Nu hör jag att hon börjar gråta. Hon ber om ursäkt och vill sluta samtalet. Jag blir orolig och försöker få henne att hänga kvar. Själv ser jag stora svarta rubriker i Aftonbladet: »Halvblind gammal doktor missar cancer«.

»Jag ringer upp senare«, säger hon. »Jag orkar inte prata längre.«

Det blir tyst i telefonen. Jag ser en liten magerlagd kvinna med småländsk dialekt med en fläck på ryggen. Jag måste försöka få henne att komma till mottagningen. Jag går upp och tar en kopp kaffe, och berättar för Margareta, min hustru. Hon undrar vem som ringt så sent. Jag är nu ganska orolig och berättar precis vad som har hänt. Nu är jag glad att hon la på. Jag kan samla mig och förbereda mitt försvar.

Telefonen ringer igen.

»När jag var hos dig så menade du att många patienter är väldigt oroliga. Du började tala om existentiella predikament och sa en massa som jag inte förstod. Jag tror att du menade att det var psykiskt.«

»Ja, det händer att jag lägger tid på att få oroliga människor att förstå att de ängslas fastän inget finns att ängslas för. Berätta hur du känner det nu.«

»Jo det är så otäckt. Jag kan inte sola och inte ligga på rygg. Det gör så ont. Och när jag badar så sticker ryggknölen upp. Det ser ut som en hajfena. Folk går upp på land när de ser mig. De är rädda.«

Nu blir jag verkligen bekymrad. Jag menar att hon bör komma till mottagningen.

»Jag har en tid ledig klockan tolv i morgon på Jakobsgårdarna. Vi kanske måste operera bort din hudförändring.«

»Men måste jag komma?«, säger Eva. »Jag är så orolig för operation. Ska jag ringa först och beställa tid? Måste jag betala för besöket? Ska jag fråga efter doktor Hellström?«

Nu hör jag att hon behöver hjälp. Det kan bli besvärligt om jag inte reder ut det hela så fort som möjligt.

»Ja, kostnaden tycker jag vi kommer överens om då du kommer. Du är välkommen i morgon, onsdag klockan tolv, okej?«

»Nej jag vill inte komma, det är så otäckt att opereras.«

»Men som du beskriver hur du har det så tycker jag att du ska komma. Du kanske inte behöver opereras.«

Efter en lång tvekan säger hon på dialekt som jag känner väl:

»Nej jag behöver inte komma. Jag heter Jessica Hellström och du är min farfar.«

Gud vad lättad jag känner mig. Vi skrattar länge. Jessica hade dagen innan sagt till farmor Margareta att hon tänkte ringa och lura mig. I pausen mellan mina samtal med »Eva Berglund« fick jag stöd av Margareta. Hon stod i maskopi med sitt barnbarn. De hade bestämt när det passade bäst att ringa. Senare får jag veta att Jessica inte grät. Hon tvingades bryta samtalet för att kunna skratta ut med sin lillasyster.