B är sjuk, ordentligt sjuk. Först märker man det inte. Han är trevlig och artig och hälsar då han kommer. Vi pratar lite smått om väder och vind. Det går bra. Han har grånad skäggstubb och sitter med jackan på under samtalet. Han ser ut som vilken man som helst kring de femtio frånsett sitt lite lätt ovårdade yttre. B pratar lågmält och är snäll, och man kan inte annat än tycka om honom.

Jag ser att hans kolesterolvärde återigen har gått upp och undrar om han slutat ta sina statiner. B bekräftar det och säger, liksom i förbifarten, att doktorerna på isplaneten har uppmanat honom att inte ta dem. Jag frågar varför de har sagt så, men får liksom inget svar utan B pratar omkring ämnet och glider obemärkt undan, helt naturligt. Så säger han:

– Mina föräldrar är inte mina riktiga föräldrar, de är mina adoptivföräldrar. Jag är född i himlen. Min riktiga mor är Maria och jag har tre pappor: Winston Churchill, Albert Einstein och Henrik Johansson.

– Mm, hummar jag. Du menar Maria, Jesus mor?

Han nickar.

– Då är du Jesus eller är du hans bror?

– Jag är bror till Jesus, säger han. B är allvarlig och bekräftar sin släktskap med Jesus med en nick.

– Winston Churchill och Albert Einstein känner jag till, men vem är Henrik Johansson?

– Han bodde i stan förut, men nu bor han i Värmland. I skogarna.

– Oh, säger jag.

– Ja, min riktiga mamma, Maria alltså, brukar ibland hälsa på i våningen ovanför. Jag hör henne där uppe då och då.

– Hur vet du att det är hon? undrar jag.

– Hon pratar med mig och så säger de det på nyheterna på tv.

– På tv? Pratar de på nyheterna med dig? frågar jag.

– Ja, det är så konstigt för de kan prata nyheter samtidigt som de pratar med mig. De är duktiga på tv. Jag vet inte hur de gör.

B har schizofreni. Han är megaloman och är »stor på det«, som vi brukar säga. Han upplever att han är bror till Jesus och född i himlen och att man pratar om honom på nyheterna. Någon insikt om att han är sjuk har han däremot inte. Trots sina regelbundna injektioner med antipsykotisk medicin blir han inte bra. Han har provat flertalet olika preparat. Inget verkar fungera. Så för något halvår sedan provade vi ännu en ny medicinering. Plötsligt försvann rösterna och vanföreställningarna. B lyftes ner från sin upphöjda position. Han kunde inte höra rösterna från tv:n, och mamma Maria talade inte längre till honom. Han blev som vi andra. Det blev för mycket för B. Han slutade med sin nya medicin. Rösterna kom tillbaks och han blev återigen »stor på det«. Ordningen var återställd. Han var återigen av gudomlig börd.

B gör inte en fluga förnär. Han kan inte riktigt ta vara på sig och behöver hjälp med förvaltare och boendestöd. Det vill han egentligen inte ha, och ofta släpper han inte in dem. Hans hem gränsar till sanitär olägenhet. Madrassen är i bedrövligt skick och det går lång tid mellan tvätt och bad. Han kommer sällan ut. På ett sätt har hemmet blivit som en institution från förr. Men han vill inte flytta till ett gruppboende utan vill bo kvar i sin lägenhet.

Då de stora mentalsjukhusen lades ner fanns en tanke att dessa individer skulle få det bättre i sina liv. Många av våra patienter lever nu tyvärr i misär och ensamhet i sina egna hem. B vill hellre leva som bror till Jesus och vara »stor på det« än att leva som vi i vår gråa vardag. Jag kan förstå att han inte vill ha den nya medi­cinen.