Redan innan jag träffat dig förstår jag att du i kväll kommer att få det sämsta beskedet i ditt liv. Och det är jag som kommer att ge dig det.

Det är natt. Jag har suttit på den lilla läkarexpeditionen utan fönster och tittat ut i luften framför mig ett tag. Utanför akutmottagningen är sjukhuset tyst och stilla, med blinkande lampor och långa korridorer. Jag tänker att det är som ett stort fartyg som kryssar fram på ett mörkt hav. De nödvändiga apparaterna jobbar dygnet runt, men det är mycket som sover nu. Det är annorlunda på natten, och min uppgift är kanske mest att hålla skutan flytande.

Du ligger på britsen på en plats som inte är ett rum, med skynken och skärmar som väggar. Du kan inte resa dig. Det började med ryggvärk, domning och smärta i vänster ben. På vårdcentralen hade de trott att det var ryggskott eller diskbråck, så du sökte inte igen, fastän det blev värre. Sen började det i höger ben också. Du hade gått ner i vikt. Sista dagarna har du släpat dig fram på rollatorn som din mamma hade när hon levde, som fortfarande fanns hemma hos er. Ändå ville du helst inte komma.

Ditt hjärta slår. »Har jag någon puls?« Dina lungor andas. »Ja, rökningen lade jag av med för tio år sedan, fast snuset, det är nog livslångt.« Vad har du jobbat med? »Ja, ibland får man komma in fortfarande, fastän man egentligen har slutat.« Du beskriver de symtom du haft, med många ord. Jag berättar att proven inte ser så bra ut, att det du beskriver nog gör att man får misstänka en allvarlig sjukdom. Nu pratar du om annat, du pratar och pratar och slutar inte. Och jag kan se i dina ögon att du är rädd.

Varje dag tänker jag på att jag ska dö. Det är något som kommer med jobbet, något som man kanske inte är gjord för att veta, egentligen. Och jag kan så mycket. När mina pupiller blev olika stora och jag ofta hade ont i huvudet under några veckor på utbildningens sista termin visste jag vad det kunde vara (det var det inte). När jag en gång domnade i vänster kroppshalva i några minuter sökte jag akuten (jag hade nog migrän). Du tänker väl ibland på döden, du som alla andra, men jag tror inte du tänker på kroppen, på alla organ som är staplade på varand­ra därinne. Som när som helst kan gå sönder, men som måste fungera. Om inte skutan ska sjunka.

Efter några akutlarm och turer ut till avdelningar som är helt mörka, förutom en lampa där en sköterska sitter och skriver, kommer jag tillbaka och berättar för dig vad röntgenundersökningarna visade. Nu pratar du lite långsammare. Jag berättar vad som ska hända nu, men jag vågar inte avsluta här. Vi måste prata om något annat. Matchen som visats? Nej, tydligen är du inte heller speciellt intresserad av sport. Jag är glad att jag i kväll hade tid att lyssna på dig.

När morgonen kommer efter en nattjour brukar jag tänka att det är som när alla öppnar ögonen efter en turomgång i spelet »Maffia«. Dagpersonalen kommer tillbaka som om inget hade hänt, och för en stund har de varit bortkopplade från spelet. Men under natten har det stora sjukhuset förändrats, om än bara lite. Några av deltagarna finns inte längre, några har flyttat på sig, och någras roller har förändrats helt. Jag lämnar över en värld som är lite annorlunda till de nya kaptenerna, de som verkligen ska styra skeppet och inte bara sitta vakt.

»Och vid motorernas gång och i fall vakten blir lång, så minns att snart klämtar klockan för dig: ding, ding, dång!« 

Väl hemma somnar jag med solen i ansiktet. Nu är det min tur att glömma.