Barnet är livlöst. Vi har fått igång det lilla hjärtat som nu pumpar fint och trycker ut blod långt ut i händerna, och färgen börjar återvända till de bleka kinderna. Ambulansmannen har slutat med att rytmiskt komprimera den späda bröstkorgen och står nu bredvid mig och bara tittar. Livet tycks vara borta och den lillas ögon gapar tomma. Minuterna går och jag fortsätter att blåsa in luft i lungorna, tränger bort tanken på att den lilla har samma ögonfärg som min son, samma ålder och samma mjuka tyngd i famnen när vi lyfter över henne från båren. När jag sticker den lilla låter jag blicken zooma in på blodkärlet, bort från ansiktet och de knubbiga fingrarna.

Det är ingens barn jag sticker i, ingens lillasyster, utan bara en samling anatomiska strukturer där det finns ett mål och ett syfte och jag vill vara som bäst i detta nu. De grova nålarna når fram, slangarna finner organen och levererar och dränerar.

Från början, när ambulansen kom, fanns det mycket att göra och vi arbetade snabbt och systematiskt, men allteftersom tiden gått har vi tömt ut vår arsenal, det vi kunnat göra är redan gjort och vår diagnostik är avslutad. Det finns inga fler frågor att ställa och nu återstår bara väntan. Fler och fler inne i akutrummet har inte längre någon uppgift utan  står bara och tittar. På barnet, på skärmarna, på blåsan som trycker in luft. Alla undviker vi att titta på föräldrarna.

Jag ber till den Gud jag aldrig trott på om ett under, att barns fantastiskakompensationsmekanismer ska visa upp sig och vi fortsätter arbetet med den lilla kroppen allt långsammare. Fast jag vet att det är för sent, jag tror att alla i rummet redan vet. Alla utom de båda föräldrarna som står i skräckens rum, oförmögna att ta in vad som hänt och fortfarande händer. Och det är för sent. 

Ambulansmannen som hämtat in barnet kommer fram och vill prata, fråga om de kunde gjort något annorlunda under transporten. Han vill få höra att de gjort allt rätt, att det inte har funnits något som kunde ha förändrat allt, att det inte är hans fel. Det finns en mängd »om inte«, men det finns ingen att förebrå, ingen ilska alls i rummet, bara en instängd tryckande sorg. Barn­sköterskan har tårar i ögonen, och själv känner jag en översvallande trötthet. Jag vill så gärna nå fram till föräldrarna och visa att jag sörjer med dem. Fast vi är så många i rummet och jag gör det inte.

Senare på natten kommer jag till jourrummet och ensam släpper jag fram sorgen över någon annans barn. Jag kliver ur min roll och känner återigen tyngden av den lilla kroppen i famnen och föräldrarnas omätbara sorg. Hur livet aldrig kommer att bli detsamma igen. Hur de ska komma hem från sjukhuset och städa ur garderober, plocka undan leksaker och hur det djupa såret i deras medvetande kommer att läka och bli till ett tjockt ärr som de kommer att bära med sig resten av sina liv. Förebrår mig för att jag inte sagt eller gjort mer, inte det medicinska utan det rent mänskliga, jag kunde varit en bättre, varmare, människa. Jag tänker även på ambulansmannen och på barnsköterskan, som nu försvunnit iväg. Vi har delat en händelse som ingen av oss kommer att glömma, som fullständiga främlingar har vi under några minuter på mycket nära håll fått se två människors värsta mardröm besannas. Vi borde ha satt oss ner efteråt, tagit oss den tiden för vår egen skull. 

På mitt arbete dör någon dagligen och jag har vant mig vid det, och för det mesta lämnar det mycket få spår hos mig. Men barnen som dör kan jag inte vänja mig vid och jag minns dem alla. De få gånger det händer sörjer jag och kramar mina egna barn alltför länge när jag kommer hem.