I en mindre kommun någonstans i Sverige har man byggt ett hus åt K. Han har svår autism och utvecklingsstörning. Huset byggdes enbart för honom och ligger ensligt långt ut i skogen. Det har pansarglas och är mycket spartanskt inrett. Inte för att man inte vill göra det mysigt för K utan för att han äter upp inredningen eller sliter ut den. Inget får vara på sin plats. Fönsterbrädan är så gott som söndertuggad. Han har dubbla assistenter dygnet runt. K har för vana att springa rakt ut i vägen och tycks ha en önskan att bli påkörd. Kommunen byggde därför huset mitt i skogen. Men trots avståndet från vägen har personalen åtskilliga gånger fått hindra honom från att rusa ut framför bilarna då de kommit för nära på sina promenader. Ofta slår han sig själv och tycks uppspelt och glad då blodet rinner. För ett tag sedan gjorde han flera helt vågräta linjer med sitt blod över tapeten. K kan ena sekunden vara fin och harmonisk, för att nästa sekund slå sin assistent hårt över ansiktet eller själv dunka huvudet mot någon vass kant.

Han pratar fort och otydligt och jag får ofta fråga om. Något samtal blir det inte. I stället ställer han många frågor till mig i rask takt: »Vad heter din fru?« »Vad har du för bil?« »Varför är träden gröna?« »Jag tycker inte om grönt.« »Blir jag blind om jag petar ut mina ögon?«

Jag försöker svara efter förmåga. De första frågorna får jag ofta. Många i denna grupp önskar veta fakta om människorna de möter. En person jag träffar vill kontrollera att det står samma sak på gravstenarna som det står i dödsannonserna han läser. Det är en form av autistiskt kontroll­behov.

Den sista frågan är dock lite annorlunda. Den om ögonen. K har för inte så länge sedan slitit av naglarna på två av sina tår och en nagel på ett finger.

Smärttröskeln verkar vara mycket hög. Men nu har han också börjat lirka ut sina tänder. Det började för några månader sedan, och han har lyckats få ut tre stycken med rot och allt. Hur det går till är en gåta, men kanske använder K fönsterbrädan av trä som han äter på eller de hårda plastleksakerna han har. Han gör det på natten då personalen tror att han sover. Han ger inte ett ljud ifrån sig. Tandläkaren (som sett en bild på det) har sagt att det inte finns något att göra. Så när K nu börjar prata om sina ögon finns all anledning till oro.

Jag har provat varenda medicin som finns för att försöka få honom mindre beteendestörd. Kanske är det etiskt fel då K ju själv inte tycks lida av sitt beteende. Snarare tvärtom. Han verkar ju vara glad och uppspelt då han lyckats få personalen att blöda eller ser sitt eget blod rinna. K var också glad då han lyckades slita ut handfatet från väggen inne på toaletten. Men ingen medicin tycks hjälpa. Om han får för höga doser blir han bara slö och sover bort dagar och nätter.

Förr i tiden pratade man om institutionssyndrom, det vill säga att människor som bodde på torftiga anstalter fick stereotypa beteenden, självskadebeteende och liknande beteenden som K uppvisar. Avinstitutionaliseringen som skedde i slutet av förra seklet var en reaktion på detta och en humanisering av omsorgen av våra kognitivt funktionsnedsatta. Men trots specialanpassat boende med dubbla personliga assistenter dygnet runt, kunnig och utbildad personal och medicinering kvarstår problematiken. K petar ut sina tänder och river bort sina naglar. Förhoppningsvis får han i alla fall behålla sina ögon. Personer med denna form av svår autism får tyvärr sällan hjälp inom psykiatrin,  och primärvården klarar inte av dem. Dessa individer är högt prioriterade i Prioritetsutredningen  – men lågt i verkligheten.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.