»Kanske kunde familjen få hjälp av pappans pappa som kunde sälja en ko.«

Vi läkare förväntas rädda liv och inge hopp. Men att leva upp till denna uppmaning är inte alltid lätt och självklart. I oktober till november 2018 var jag frivillig läkare för Rotarys läkarbank i Kenya. Många gånger sedan 1999 har jag varit på korta (6 veckor) uppdrag för läkarbanken.

Nu befann jag mej långt ute vid en liten hälsocentral i West Pokot-regionen i västra Kenya, nära gränsen till Uganda och inte så långt från Turkanaregionen. Uppdraget var att tjänstgöra som handledare för personal vid ett litet »sub-county« hospital i staden Kacheliba.

Hälsocentralen ligger vackert på en höjd med milsvid utsikt mot omgivande berg. Här och där skymtar små bostäder, hus byggda av lera och korrugerad plåt. Ganska stora hjordar av getter passerar på grusvägen. Mitt emot kliniken finns en halvbyggd kyrka. Bygget avstannat sedan länge.

Så här långt bort i världen träffar jag en ung kvinna med en bebis ca 1 månad gammal. Kvinnan är mycket ung, gissningsvis knappt 16 år och det är hennes första barn. Men hon berättar med hjälp av tolk att något växer ut på bebisens rygg. Ja, nog förstod jag diagnosen innan hon visade bebisen. Dessutom såg vi tydligt att fontanellen buktade stort. Ryggmärgsbråck.

Hur skulle vi nu göra? Vi fick in pappan till konsultationen. Han var lika ung och lika fattig. Sköterskan på hälsocentralen hade aldrig sett eller hört talas om ryggmärgsbråck, förstod jag.

Jag började försöka förklara handikappet. Ja, bebisen var slapp i båda benen det hade man märkt. Jag försökte säga att missbildningen inte var någons fel och att den inte var helt ovanlig. Då kom det fram att man varit på motsvarande vårt länssjukhus och fått en del information och fått råd att söka med bebisen på regionsjukhuset i Eldoret. Men nu kom familjen till oss »muzungo«, europeiska doktorer. Man hoppades nog att vi skulle kunna hjälpa.

Men våra resurser var noll. Jag/vi fick informera att vad som kunde göras kunde göras i Eldoret. Men det är långt dit, flera timmars resa med bil eller mer sannolikt med motorcykel. Man hade inga pengar till resan och än mindre till undersökningar och eventuell shuntoperation. Kanske kunde familjen få hjälp av pappans pappa som kunde sälja en ko. Snälla grannar kanske kunde stötta. Vi skramlade ihop de pengar vi hade med som hjälp till resa. Vi sa att om pappans pappa skulle sälja en ko, skulle han sälja den nu och inte vänta till marknadsdagen. Vår teamledare skulle hålla kontakt med familjen via telefon.

Men var det rätt handlagt? Hur är prognosen för den lilla flickan? Hur skulle hon klara sig med sitt handikapp? Skulle familjen kunna ha råd med alla uppföljande sjukvårdskontakter?

En ko mot ett människoliv?

Skulle jag ha haft ett »brytpunktssamtal«? Sagt att tyvärr finns det inget rimligt att göra. Informerat kvinnan om att vid nästa graviditet uppsöka mödravården för att i alla fall få folsyra utskrivet för att minska risk för ryggmärgsbråck? Jag valde att remittera bebisen till det större sjukhuset. Om det var rätt beslut får jag aldrig veta.

Jag blev berörd och nedstämd. Var fattigdom och sjukdom på samma nivå som när jag reste till Kenya för 20 år sedan?

Men tack Hans Rosling med team som visat att barnadödlighet minskar, flickors utbildning med mera blir bättre, sjuklighet i AIDS minskar. Andelen i världen i extrem fattigdom minskar. Så nu kan jag lyfta blicken och se de små stegen mot förbättrade levnadsvillkor. 

Låt oss fortsätta att inspirera till god barn- och mödrahälsovård även i avlägsna trakter. Ge hopp och rädda liv!