Olle Hellström, specialist i allmänmedicin, pensionerad

Vi läser ständigt om sjukvårdskriser och om hur behovet av vård stiger i takt med antalet opersonligt arbetande läkare. Vården behöver specialutbildade allmänläkare som har förmåga att förlösa insikt i hur patientens obegripliga ohälsa uppstått. Första mötet betyder mycket.

Varför missförstår läkare ibland sina patienter? Allting handlar egentligen om nånting annat, sa Lars Molin en gång så träffande.

Elsa, 75, kom till mig. Hon ställde ifrån sig sin käpp, som föll i golvet. Jag ställde den stadigt mot hennes stol. »Ja, Elsa, vad tror du jag kan göra för dig i dag?«

Hon tittade lite överraskad på mig. Vi hade inte träffats tidigare. Hon berättade ingående om sin yrsel, sömnsvårighet och smärta i ena höften. Jag såg, lyssnade och hörde. Hon torkade tårarna med min pappersservett.

Vad kunde skälet till hennes nedstämdhet vara, tänkte jag och försökte se henne utan att styras av egna teorier, tankar, fördomar. Var tyst, men deltog i samtalet. Ville förstå henne. Som många andra kom också Elsa med mer än upplevelser som kan misstolkas som symtom, det vill säga tecken på sjukdom. Hon kanske ville men inte vågade säga det som var på väg att slippa fram.

Så kom det: »Utgårds Brita gick bort för 14 dagar sedan. Jag är så ledsen. Har så svårt att somna. Hon var min enda riktiga vän.«

Vi samtalade om hur jobbigt det är att bli gammal och tvingas uppleva att den ena vännen efter den andra faller ifrån. Det är stor skillnad på att ha vänner och bekanta.

»För tre veckor sedan var jag hos doktor Karlzon i Borlänge«, sa Elsa. »Fick medel mot depression och smärtstillande. Blev bara orolig.« Hon sträckte fram sina tomma händer.

Vi småpratade om läkares vanor. Elsa blev lugnare och log till och med. Men så helt plötsligt började hon gråta och skaka. Hon verkade vilja men inte säkert våga välja de rätta orden. Så kom de:

»När Brita gick bort blev jag påmind om något som jag varit tyst om. För flera år sedan måste jag åka till veterinären och ta bort min älskade gamla skäggiga tax, Snusen. Han var sjuk. Minnena och saknaden efter Snusen kom på mig igen.«

Jag kunde berätta för Elsa om hur också jag missförstått ledsna patienter. Få går till läkare och gråter över en död hund. Minnet av Snusen hade ändå gjort Elsa så ledsen att hon fått psykofarmaka och sömnmedel av läkaren.

»Doktor Karlzon var så vänlig. Och det gick så fort«, sa Elsa.

Efter vårt samtal lämnade Elsa mottagningen och lovade göra som vi kommit överens om. Hon skulle skaffa vänner, kanske i den lokala PRO-avdelningen. Hon saknade den vänskap hon hade kunnat känna med sin hund, ett tillbakahållet minne som nu aktiverades av Britas död. Elsa fick uttrycka sig hos mig så att hon kände sig sedd och hörd.

Hon visste att läkare kan bota kroppar. Också hos mig maximerade hon omedvetet sin möjlighet att bli förstådd genom att först framstå som sjuk, »deppad«. Utan att själv förstå varför drev sig Elsa att uttrycka sig som om hennes ohälsa satt i kroppen. Privatläkaren gjorde misstaget att se hennes budskap enbart som symtom, tecken på botbar sjukdom. Sin vana trogen letade han troligen efter något som gick att förklara.

Den avgörande skillnaden i begreppen förstå och förklara är bra att känna till. Också allmänläkare lär sig kanske mest konsten att förklara orsaker. För att förstå grunden till människors ohälsa måste vi kunna möta dem som de är, inte som vi enbart lärt oss se dem. Läkekonst kräver omdöme att tillämpa vetenskaplig kunskap enbart när den är framgångsrik.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.