Den varma sommarnatten är dunkel och luften varm. Det är tidig morgontimme. Koltrasten kvittrar utanför fönstret i träden. Mannen som sitter framför mig är rak i ryggen, magerlagd och bär kläder som tycks för stora. Håret har han inte tvättat på länge och skäggstubben vittnar om att han inte rakat sig de närmaste dygnen. Hans stora ögon stirrar rakt in i mina och han rör inte en min. Vi sitter mitt emot varandra i det lilla undersökningsrummet med ett skrivbord emellan oss. Det är tyst. Alla inlagda patienter på psykiatriska kliniken sover i våningarna ovanför oss. Det är lugnt. Varmt. Natt.

Han kom från kirurgen. De skickade över honom till psykakuten då han skurit sig i handlederna. Han sa att han ville ta livet av sig. På kirurgen hade han blivit omplåstrad. Såren var inte djupa och han behövde inte sys, men det hade blött en del. De vita bandagen kring handlederna hade sakta börjat färgas röda av blodet. Nu satt han rak i ryggen och med huvudet högt. Höger arm höll han utåt sidan med böjd armbåge så att handflatan vette emot mig som ett stopptecken. Den röda fläcken på det vita bandaget har blivit ännu större. Hans mimik var spänd och överläppen tunn som ett streck. Ögonen fixerade vid mina.

Så sitter vi där tysta i natten. Man kan höra tickandet från klockan ovanför dörren. Jag är trött och det är mina första veckor på psykiatri. Jag vickar efter AT.

– Jag ska ta livet av mig, viskar han vasst fram mellan tänderna, nästan som en orm som väser.

Han rör inte en min. Kroppen alldeles stilla med ryggen rak som en pinne och armen i vädret. Han gör en konstpaus för att se hur den unge doktorn ska reagera. Jag säger ingenting. Det är tyst. Klockan tickar.

– Jag ska bädda min säng med vita lakan. Jag ska släta ut lakanen till ett altare. Mitt altare. Mitt vita altare.

Konstpaus. Jag sitter tyst.

– Jag ska tända ljus och ställa på vardera sidan av sängen. Och där på bordet ...

Konstpaus.

– Ska jag lägga min kniv.

Han stirrar på mig. Följer mina minsta rörelser i ansiktet för att se effekten av sina ord. Jag sitter stilla. Närmast förvånad. Detta var nytt för mig. Inget jag läst om på Karolinska. Inget jag någonsin hade varit med om.

 – Så ska jag ta kniven och skära upp mina handleder så att det vita altaret sölas i blod. Mitt blod. Mitt!

Det sista sägs med eftertryck. Han väser fram det och tittar dramatiskt på sin högra handled som han håller upp. Jag kan se blodet på hans bandage. Det röda på det vita. Han stirrar nu mer intensivt på mig. Överläppen tunn och spänd. Och så viskar han som ett knivhugg:

– Jag ska ta mitt liv och det är ditt fel!

Huvudet rakt, ryggen stel och handen upp i vädret. Han triumferar, han har vunnit. Han tittar ner på mig. Blodet på bandaget. Seger.

I min oerfarenhet sitter jag still. Jag förstår inte situationen men känner känslan av makt, svett, blod och agg. Här spelas något stort upp för mina ögon. Jag känner mannens triumf. Hans aggressivitet och språklösa hot. För vem är offer och vem är vinnare i detta akutrum på psykiatrin en vanlig sommarnatt i Sverige? Luften är tung av det outsagda.

Jag tittar på honom, känner värmen, ser blodet och säger det enda jag kan säga:

– Men vi har ju aldrig setts förut ...

Natten börjar ge vika. Utanför fönstret börjar de första solstrålarna arbeta sig upp över horisonten. Koltrasten har slutat sjunga. Morgonen gryr. Jag är trött.

Han överlevde natten. Tog inte livet av sig. Hur det gick sedan och vart han tog vägen vet jag inte. Vissa patienter ser man bara en gång och aldrig mer. Men de gör något med en.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.