En eftermiddag kommer sjuåringen inte hem från skolan. Det brukar aldrig vara någon oordning med henne. Visst var jag orolig när hon började gå skolvägen själv. Det är enkelt med bebisar, dem har man inget annat val än att hålla nära. Med stora barn är det svårare. Man måste öva sig i att inte låta sin oro styra. Att våga släppa taget för att låta sitt barn växa in i nya roller i livet. Att inte hålla så hårt att man bromsar en viktig väg mot självständighet.

Men nu har jag klumpen i magen och grannarna på spaning, oroshjärtat bultande i bröstkorgen.

En annan dag dyker min suicidbenägna patient inte upp på sitt planerade läkarbesök. Inget återbud. Mobilen avstängd. Sist vi sågs var vid utskrivningssamtal från inneliggande vård. Nog kände jag en oro i magen, men den sorten som hör till. Den som kommer av osäkerheten att man aldrig riktigt vet hur det ska gå, att man aldrig med säkerhet kan gå in i en annan människas tankar och avsikter. Men det var den sortens oro jag inte kunde låta styra. Jag visste att jag behövde släppa taget för att hjälpa den här människan att växa ur sin sjukdom och in i sin friskhet. Avdelningsvård hade gjort min patient mindre sjuk, men det krävdes liv utanför sjukhus för att bli frisk. Och att låta min oro hindra det vore att hålla så hårt att jag bromsade en viktig väg mot självständighet.

En del av att vara ansvarig för någon är att se när man kan börja lägga över det ansvaret på den man tagit hand om. Att hjälpa någon att överleva går gradvis över i att hjälpa någon att själv klara av sitt liv. Att stå ut med sin egen kontrollförlust för att få se någon annans kontroll över det egna livet växa.

Men när min dotter inte kommer hem tänker jag: jag ska köpa en sådan där mobil med GPS-funktion och sedan följa henne live varenda dag i resten av hennes liv. Hur ska jag annars orka vara förälder?

När min patient uteblir den där dagen, tänker jag: jag kommer aldrig att klara att fatta ett svårt beslut om en patient igen, jag ska strunta i vad som är bäst och göra det som genererar minst oro, för hur ska man annars orka vara läkare?

Och så plötsligt kommer sjuåringen visslande längs gatan, till grannarnas jubel. Varken sårig eller blodig eller det minsta skadad över huvud taget. Ser förvånat på mig när hon dras in i den hårdaste av kramar och jag frågar vad hon har varit. Förklarar att hon bara njöt av solen, plockade lite blommor, gungade en stund i lekparken.

»Du har ju sagt att man inte behöver ha bråttom«, säger hon, och jag vet att jag hade rätt som trotsade oron, att det aldrig var fel av mig att lossa mitt grepp.

Och samma eftermiddag får jag tag på patienten som uteblivit. Patienten som låter gladare än sist vi talades vid. Som i många månaders tid drivits upp i ottan av sin depression men som nu, till bådas vår glada förvåning, missat tiden genom att försova sig.

Och jag andas ut och samlar kraft till att fler gånger våga göra sådant som kommer att kännas svårt, utifrån övertygelsen att det är just det som kommer att göra gott.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.