Dagen är jävlig; det finns inget mer förlåtande ord jag kan använda. Det är sommar, vi är för få, patienterna lika många som vanligt. Ni vet hur det är och vi behöver inte orda mer om det. Dagen är överbokad på ett minst sagt optimistiskt sätt där jag stundom ska befinna mig på tre olika ställen samtidigt. Duktiga underläkare som arbetar långt över sin kompetensnivå i semestertider ringer och behöver stöd. Jag försöker att svara lugnt och vänligt. Det är så mycket att göra att jag inte ens hinner ägna mig åt att fantisera om hur livet hade blivit om jag valt en karriär som florist i stället.

Patient efter patient passerar mottagningsrummet. Hälsa, prata, trösta, inspektera strålreaktion. Ingjuta mod, »nu är det bara tre veckor kvar, du klarar det«. Ut med en människa och in med nästa.

Plötsligt anländer en dam i en färggrann turban. Hon kommer från en annan kontinent och talar inte svenska. I sitt hemland hade hon sökt för den stora tumören och fått olika salvor att smörja in den med. Tumören fortsatte dock att växa och till sist hjälpte en son henne att få komma till Sverige för att få modern cancerbehandling. På nybesöket grät både hon och personalen från flyktingförläggningen. Cancern var mycket avancerad och smärtsam och patienten uppgiven. Fanns det hjälp att få i det här landet?

När vi nu ses är behandlingen nästan avslutad. Det gör fortfarande ont, och patienten ber att få lägga sig direkt på britsen när hon kommer in i rummet. Men hon är förändrad, ser lugn och tillfreds ut.

När jag frågar via tolken hur hon har det ler hon brett och svarar »Jag är lycklig«. Det är ett ganska ovanligt svar, och jag pausar för att omformulera fortsättningen. Under tiden berättar patienten att det är underbart på avdelningen, alla är snälla. Man får mat! Flera gånger om dagen! Aldrig har väl någon annan lagat mat åt henne, hela sitt liv har hon tagit hand om andra. Hon berättar förundrad för mig att hon får så mycket smärtlindring hon vill, de kommer med mer så fort hon ber om det.

Jag tänker på vår slitna canceravdelning. Den utskällda maten, de tunna skärmarna mellan sängarna. Personalen som gör sitt yttersta men som också de har kort erfarenhet av onkologi. Det är stökigt och varmt och sängarna är hett eftertraktade, inte bara av oss onkologer utan av alla kliniker på sjukhuset. Min patient har sett det ur en helt annan vinkel – hon talar om godhet och omtanke, osjälviskhet och saftsoppa som man får ta så mycket man vill av.

Jag undersöker henne sedan och kan lämna glädjande besked. Tumören har krympt ordentligt, men vävnaden är magnifikt inflammerad av strålbehandlingen, och den reaktionen kommer att pågå ännu i många veckor. Det gör ont bara att titta på, även för en ganska luttrad onkolog. Jag säger att det kommer att läka, långsamt, men att morfinet kommer att behövas ett bra tag till. 

Hon ler och säger något till tolken. Tolken vänder sig till mig och säger, ordagrant: »Det gör ingenting. Jag är glad för att ni älskar mig och tar hand om mig.« Patienten ler med hela sin varelse medan jag sitter förstummad. 

Hon hasar ned från britsen och vaggar ut ur rummet, lirkar benen försiktigt framåt för att minimera smärtan. I dörren vänder hon sig om och säger ett svenskt och ett universellt ord.

»Tack doktor«.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.