»Det här är verkligen bara min egen teori, men skulle det kunna vara så att många av våra mest sköra äldre … inte överlevde den varma sommaren?«, föreslår en överläkare. Klockan är kvart över tolv och det är lunchrast på geriatriken. De senaste veckornas remisstorka diskuteras. 

Sommaren 2018 var extremt varm, och i år sattes åter nya värmerekord i Europa. Man kan med stor säkerhet säga att hettan är en konsekvens av vår påverkan på jordens klimat. 

Användningen av fossila bränslen har möjliggjort utvecklingen av vårt moderna samhälle. I Sverige lever vi längre än någonsin, och i min kliniska vardag blir jag dagligen förundrad över hur vi inom sjukvården både kan bota allvarliga tillstånd, inklusive flertalet maligniteter, ställa diagnos med avancerade undersökningar och hålla kroniska sjukdomar stången. Min upplevelse är att majoriteten av dagens geriatriska patienter har genomgått minst en operation, ofta flera. Läkemedelslistorna är omfattande, och under fliken »Röntgensvar«, kan man skrolla igenom sida efter sida av utlåtanden. 

Under min gårond på avdelningen är det lätt att känna med den 89-åriga kvinnan med pneumoni och målade ögonbryn, eller med hennes rumskamrat som vårdas på grund av ohållbar hemsituation. Rumskamraten sover, slipper väckas. Bara ett moln av vitt hår sticker fram under täcket vid sängens huvudända.

Jag låtsas aldrig om det inför patienterna, men ibland framkallar arbetet en nästan smärtsam medkänsla. Kanske är det på grund av den känslan som vi som samhälle är beredda att satsa så stora resurser på att rädda enskilda liv. Men samtidigt har Sverige ett av världens största koldioxidutsläpp per capita.

En äldre man ska rehabiliteras efter höftfraktur. Förbandet över operationssåret ser torrt ut, och han förefaller vara adekvat smärtlindrad med Alvedon och Oxycontin. Det på papperet standardmässiga vårdförloppet kompliceras dock av att han, tidigare så tystlåten, avslöjar att han ämnar ta sitt liv. Ett extravak sätts in och vi skriver remiss till mobila teamet för en suicidriskbedömning. Kanske behövs vård inom äldrepsykiatrin?

Jag ser patientens blanka ögon och utslätade mimik framför mig. Vi tar uttalanden som hans på största allvar – vilket är både förväntat och helt korrekt. Men någonting skaver. Kanske vår kännedom om de tusentals indiska bönder som tagit sina liv på grund av torka och missväxt. Varför mobiliserar inte nyheten om deras suicid samma handlingskraft?   

De som drabbas först av klimatförändringarna, i form av bland annat utebliven nederbörd, med mat- och vattenbrist som följd, är världens fattigaste. Jag tänker på MSF och de insatser de gör i akuta lägen. Nödhjälp, amputationer och medicinpaket. Men varför talar vi läkare inte om klimatet, vi som i andra lägen förordar prevention framför akuta insatser? 

Jag tror att Läkartidningens läsare är bland de människor i världen som har det absolut bäst. Vi verkar i ett jämställt land, vi har haft förmånen att läsa en lång universitetsutbildning. Vi har pengar och vi åtnjuter allmänhetens förtroende. Dessutom lever många av oss med en känsla av att vi gör gott. Om inte vi är beredda att lyfta blicken och agera mot klimatförändringarna – vem ska då göra det? 

»När det regnar …«, säger Läkarchefen uppmuntrande några veckor senare, då remisserna är fler. Jag rättar till stetoskopet som är på väg att falla ur den blå bussarongens ficka. Dags att skriva ut och skriva in. Men jag kan inte hjälpa att jag tänker på vädret.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.