1972 arbetar jag som provinsialläkare på sjukstugan i Nås. Folk söker när något inträffat som de vill få förklarat och behandlat, till exempel yrsel, infektion, smärta. Med min objektivistiska kunskap misslyckas jag ofta med att förstå och behandla patienters subjektiva ohälsa. Omedvetet döljer jag min oförmåga genom att förklara att symtom kan vara psykiskt orsakade.

Senare lär jag mig av Viktor E Frankls bok »Livet måste ha mening« (Natur & Kultur; Stockholm 2006) att »människans sökande efter mening utgör en primär kraft i hennes liv …« Jag överger min inlärda teoretiska nödlösning, tanken att immateriella krafter kan påverka materiella kroppar. 

Vår vilja att skapa mening stegras vid minsta hälsostörning. Självmord är ofta sent tecken på meningslöshet. Vi skapar alla mening genom att försöka finna en egen förklaring till exempelvis smärta. »Jag vet att den beror på …? Måste söka läkare.«

De symtom jag inte kan förklara medicinskt stör min stolthet, självkänsla och därmed min känsla av mening. Om jag ser patientens smärta som psykiskt orsakad kan jag ändå med hyggligt samvete skapa viss egen mening. Men mitt tal om psyket som orsak till bland annat smärtsymtom sänker vanligen patientens känsla av att mötet är meningsfullt.  

En episod i Nås belyser ändå att symtom ibland kan förklaras, botas och skapa mening. 

– En konstig patient i väntrummet. Han verkar helgalen. Ska jag släppa in honom? undrar Kerstin, undersköterska.

Jag är nästan klar med en äldre kvinna med knäledsartros. Hon ser och hör »den konstiga patienten«, kastar en blick mot mig och går fort ut. In stormar en svettig kåddoftande skogsarbetare. Han fäktar vilt med höger arm, gormar om obehag i vänster öra. Skyddar halva huvudet med sin fria hand. Skriker högt och starkt att han har en djävul i örat. 

Jag, osäker, förvirrad, hinner mitt i oväsendet läsa om patienten i sjukstugans patientjournal, tre linjerade pappersark i A5-format med enstaka ord och siffror tecknade med blyerts. Har tidigare vid två tillfällen varit inlagd på Säters mentalsjukhus.

Kerstin och Anita, sekreterare, viskar och nickar menande till varandra. Jag, ung och oerfaren, är lärd att först av allt sätta diagnos. Psykos? Resa till Säter verkar vara ett måste. Jag ringer överläkaren på mentalsjukhuset. Redogör inlärt för mitt ärende. Svaret väntar inte.

– Skriv vårdintyg och ring polis om han vägrar åka! Tack. 

Jag skriver ner händelseförlopp och »den konstiga patientens« kroppsliga tillstånd som jag uppfattar det utan att kunna undersöka honom. Sedan ser jag att jag bör försöka leta efter djävulen i hans öra. Jag vet att sådana är svåra att få syn på, i synnerhet i öronen på skogsarbetare med stora händer och starka armar. Han håller mig ifrån sig. 

– Kan du ha fått in något i örat, när du sågat i en hård grangren med stenhårt kärnvirke? Sågkedjan kan slinta och kasta sågspån omkring sig? 

– Men sågspån rör sig väl för fan inte som djävlar, jag hör honom! skriker patienten vädjande. 

Han släpper mig närmare när han hör att jag har försörjt mig som skogsarbetare i flera år innan jag började studera. Efter viss ordväxling, avbruten av skrik, låter han mig motvilligt se in i örat. 

– Kerstin, pincett! Jag ska ta ut en fästing på trumhinnan. Den rör sig. 

Att försöka ta ut en fästing med pincett i en vilt värjande skogsarbetares öra misslyckas vanligen. Jag ber honom ligga på sidan med örat upp. Häller milt utspädd 5-procentig Xylocain i hörselgången. Hela patienten blir stilla. Spolar örat och visar med förstoringsglas det som kommer ut. Han kommenterar lugnt: 

– Av alla djävlar jag mött var ändå den här oväntat liten.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.