Den unga kvinnan kommer in med pågående hjärtkompressioner. På hennes bröstkorg sitter en hydraulisk maskin som låter som en pålkran när den rytmiskt trycker ner hennes bröstkorg. Samtidigt som hon rullas in på ambulansbåren leds hennes föräldrar förbi, mamman skriker och sträcker sig efter sin dotter. 

När larmet gick om att ambulansen var på väg lämnade jag operationsavdelningen och gick ner till akuten för att hjälpa till. Det är ett litet avlägset sjukhus, och det tar alltid ett tag för ambulansen att komma dit, men jag uppskattar att vara på akutrummet en liten stund innan. Man ser vilka andra det är som jobbar, vilka som kommer från akuten och vilken narkossköterska som kommer med. Ofta hinner vi få lite information om patienten. »Det är en 28-årig kvinna«, säger AT-läkaren i en neutral ton och jag tror först att jag hört fel, att han vänt på siffrorna.

Men det är ett 28-årigt ansikte som stirrar upp från båren. Någon som bara några timmar tidigare varit uppe och firat, träffat vänner och dansat. Sommarnatten igår var underbart trolsk och jag har själv gått runt i flera timmar. En sådan där natt när man inte vill gå och lägga sig. Jag hoppas att det var detsamma för den unga kvinnan. Att hennes natt var vacker och lycklig. 

Slangar, kanyler, provrör, läkemedelsampuller, blodstänk på golvet, larm som piper, kurvorna på monitorerna vacklar, pålkranen bankar på och vi gör allt vi kan. 

Efteråt står jag still en kort stund bredvid kvinnan som jag sett för första gången för en timme sedan. Vi har avslutat och hon är död när de söker mig igen från operation. 

Jag går upp de två trapporna till operationsavdelningen och stämningen där är helt annan än i akutrummet. Det är ett planerat kejsarsnitt, och jag har fördröjt operationen. De har alla väntat på mig och vet inte vad som just hänt på akuten. Föräldrarna är spända, lite nervösa, fast väldigt lyckliga. Resten av personalen försöker lugna dem. Det är varmt och familjärt, det småpratas lite. Någon skämtar med den blivande fadern. 

Jag står vid sidan om och kan inte skaka av mig känslan från akutrummet. Man kan inte gå från död till födelse så snabbt, inte i huvudet. Mitt arbete går på autopilot. Jag säger de saker jag sagt tusentals gånger tidigare. Berättar om vad som kommer att hända, hur bedövningen kommer att ske, hur det kommer att kännas. Att jag kan ta bort känslan för smärta, men inte helt och hållet för beröring. Att jag kommer att kontrollera bedövningen innan kirurgen börjar. Allt detta säger jag utan att se mamman i ögonen. I mina ögon ser jag bara den döda kvinnans mamma, hör hur hon skriker efter sitt barn. 

Min mor brukar säga att hon inte tycker om att flyga för att det går för fort. Att själen inte hinner med att ställa om sig från en plats till en annan under restiden. Inte heller min själ klarar av det här snabba bytet. Så snart barnet är ute och livmodern är igensydd, stämmer jag kort av med anestesisköterskan och lämnar tyst operationssalen, utan att säga hej då till någon annan. Jag har inte gråtit, inte på något sätt signalerat min sorgsenhet, min börda blir inte lättare av att delas här. Men det känns märkligt. På något sätt hade jag velat berätta, förmedla någonting, utan att förstöra stämningen. Egentligen vet jag inte vad. Kanske vill jag bara förklara att detta dystra jag inte är mitt vanliga jag. Fast det är det ju. På ett sjukhus vet man aldrig vad någon just varit med om, vilken dörr de just gått igenom eller vad som hände två trappor nedanför.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.