Jag funderar mycket över framtiden just nu. Hur ska det bli? Vad kommer att hända? Varför tänker jag på detta just nu? Vad kan jag göra åt det? 

Det hör självklart hösten till att tänka över det som har varit och det som ska komma, framför allt med tanke på det usla tillstånd som råder på så många platser i världen. Tiden för reflektion sträcks liksom ut och blir både längre och tätare i takt med att dagarna blir kortare. Trots detta förblir många frågor obesvarade. Att tankarna är av en ganska så abstrakt karaktär gör självklart sitt till att de förblir olösta. Att en stor del även ligger utanför min kontroll är en annan sak som påverkar. 

Kort och gott: Det hör existensen till. 

När jag bestämde mig för att lämna mitt tidigare yrkesliv för att studera till läkare handlade en stor del av detta om just kontroll. Jag ville återfå en riktning, ett mål, ett konkret och praktiskt yrke. De konstnärliga utbildningar jag tidigare gått hade luckrat upp idén om att jag hade någon som helst kontroll över min egen tillvaro och gjort plats för ett mycket bredare koncept: frihet. Närmare bestämt konstnärlig frihet. Att konstnärens tillvaro innerst inne handlar om att hitta möjligheter att vara helt fri för att ge plats åt nya tankar och idéer. Till detta kommer sedan en mängd axlar som ständigt skär genom denna frihet och dessa tankar: historia, ekonomi, politik, estetik. Händelser kommer att röra sig in mot dess centrum. Få konstnärer uppnår denna idealtillvaro under sin livstid, men strävan dit är nog för många.

Väl inne på det medicinska universitetet förstår jag nu att det så klart inte är så enkelt som att söka sig till en ny utbildning och ett nytt yrke för att återfå den där kontrollen jag saknade. Jag behövde nog bara göra någonting annat. 

Att byta var egentligen inte så dramatiskt som det låter. Jag hade äntligen hittat någonting jag brann för, som kändes viktigt och intressant som dessutom kunde ge mig en bra lön i framtiden. 

Men trots att människokroppen är så konkret och välstuderad gör kurserna ingenting enklare när det handlar om att påverka de yttre faktorerna för mitt kommande yrkesliv: resursfördelning, sjukvårdspolitik, arbetsvillkor. Som enskild individ är det omöjligt att kontrollera något av detta. Och så är det väl överallt egentligen. Fackliga organisationer finns av en anledning. Politiker av en annan. 

Men flera av de studenter jag läser tillsammans med nu kommer inte att fortsätta sitt yrkesliv som läkare. De kommer fortsätta att känna att de saknar kontroll när de kommer ut i arbete. De kommer bränna ut sig eller tappa lusten. De kommer inte att orka vänta på fler AT-platser. De kommer att vara paranoida och rädda för att begå misstag när tiden inte räcker till. De kommer att hitta annat som är mer stimulerande. 

Hur har det blivit så här? 

Det låter kanske en smula överdrivet och väl alarmistiskt att redan under utbildningen ställa sig de här frågorna. Men många tänker de här tankarna, och de vill ha kontroll över sin framtid. De undrar vad de kommer möta när de får sitt första vik. De undrar om de kommer klara av pressen, stressen och livet generellt.

Frågorna hopar sig, och svaren, ja, de kommer väl så småningom. Det hör väl hösten till att fundera och grubbla. Jag sätter nog mitt hopp till framtiden helt enkelt.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.